Från Dalymount Park till Giant Stadium

Det här är inte berättelsen om hur Liam Brady bränner en frispark. Fotot är från Irland–Italien på Dalymount Park i Dublin en svinkall februarikväll 1985. Jag älskar ögonblicket, fångat av Ray McManus.

En sträng filosofisk komposition med alla dessa lodräta linjer som korsar ett par funktionellt frihets-begränsande, världsligt vågräta som tak, ribba och de olika existentiella staketens översta sträck. Ståplats på Dalymount Park är också högst tillfälligt försänkt i djup andlighet. Det ödesmättade, lodräta intrycket förstärks av att samtliga på bilden står upp men bara fyra av alla dessa tusentals just för stunden tysta katolska män ber med händerna hårt knutna mellan benen.

Här, ett par år före Hillsborough, krockar två hedonistiska, och starkt troende, gamla europeiska manskulturer även på planen. En heroiskt kämpande grönvit, men vad som verkar vara en aningen slumpmässigt ihopsamlad, keltisk hord som helst bara vill tackla, springa och vinna nickdueller konfronterar elva trippande, väldesignade men cyniska och våldsamt tekniskt överbelastade världsmästare. Det är även ett självskrivet förord till en av fotbollshistoriens mest emotionella och undervärderade VM-matcher. Inte enbart i Gudfadern står den korrumperade irländska poliskåren ständigt i vägen för italienska gangstrar. Konflikten mellan de två egensinniga invandrarkulturerna kunde inte ha hittat ett bättre slagfält och sufix än det i den 40-gradiga värmen på all-seated Giant Stadium, New Jersey 1994. Det är en av de matcher som för mig definierar allt vad som är bra med fotboll och som då och då förvandlar leken till frenetisk teater, ett improviserat stycke som dock lika gärna kunde varit skrivet av Shakespeare, eller Dante.

PS Här är båda matcherna på youtube. En rolig detalj från det korta sammandraget i Dublin är att den holländske rättskiparen försöker förstärka straffsparksdomen genom att gå fram till punkten och markera för inkast. Plus att det inte kom de beräknande 15 000 åskådarna utan 40 000, man tvingades öppna grindarna och i fortsättningen spelades alla landskamper på Landsdowne Road. Som om det inte räckte – färgen i de nymålade omklädningsrummen hade inte hunnit torka helt och hållet, en hund sprang in på planen, det var Paul Mc Graths debut…

Den andra matchen går inte att närma sig utan att nämna Gianluca Pagliuca i målet. Han hade nyss tagit över efter Walter Zenga. Här är han så arrogant att han inte kan tänka sig att en rustik irländare kan avsluta med något så raffinerat som en himmelsk lobb. I matchen efter blir han den förste målvakten i VM-historien som utvisas (efter att ha tagit bollen med händerna utanför straffområdet mot Norge). Så även Gud ser fotboll. VM-matchen (som även finns i sin helhet på youtube) var första gången någonsin som Irland besegrade Italien. Visst, kan verka vara en pyrrhusseger för Gli Azzurri och Pagliuca gick till final men va fan, ”It had to happend”…