Myten och mysteriet Gunder Hägg

I svåra tider samlas Sverige gärna runt framgångsrika idrottsmän. Svårare den här gången…

En sekund och fem tiondelar är marginalen. Skillnaden mellan löparlegenden Gunder Hägg som krossar fyraminuters-vallen på 1 engelsk miles och den jämtländske naturmullen och medeldistansaren med tre mediokra SM-guld.

Under Andra världskrigets vackra sommarkvällar skänker han och hans utmanare Arne Andersson spänning, nationell stolthet och mängder med världsrekord åt totalt isolerade, Netflix-lösa beredskapssvenskar. Klädd i svart, på lätta korta steg med sänkt blick tar Hägg ledningen på tredje varvet och flyter iväg över den mörka kolstybben. Tätt där bakom flåsar den tungt löpande men envise folkskolläraren i Hellas gröna linne. I gengäld får de ära, otympliga konstverk och, under bordet, ett par månadslöner. För varje lopp. Hägg är en så stark symbol för lilla Sverige att ”Wunder/Wonder-Gunder” skickas fram och tillbaka mellan Nazityskland och USA, beroende på vem som leder kriget just för tillfället. En slurk ”riktig champagne” med Göring i Berlin för att sedan festa med Gary Cooper och Ingrid Bergman i Hollywood.

”Gunder Hägg-febern” är ett fenomen som uppstår under oerhört gynnsamma förutsättningar. Närmaste större ort i den östra jämtländska obygden är Kälarne. Där finns en medeldistansare som under lite tursamma former tar Sveriges enda löparmedalj i Berlin-OS 1936. Henry tar sedan sin hemby till efternamn, hyllas i hela landet och blir en naturlig förebild för en 18-årig bonddräng i grannbyn med löpartalang. Just medeldistans utvecklas dåligt internationellt, bland annat för att alla vill bli en ny Pavvo Nurmi, samtidigt som Sverige ligger långt fram i utvecklingen av effektivare träningsmetoder. Så upphör all idrott utom just i Sverige och plötsligt finns här inte enbart en eller två medeldistansare i världsklass utan fem, sex. Främst är Gunder Hägg. Han löper vackrast, han vinner alltid. Mer av en tillfällighet råkar han slå världsrekord på vägen men han har också hjälp av både harar och en ständig utmanare som egentligen är väl så bra. De två ackompanjeras av Sven Jerrings radioreferat som i sin tur följs av hela landet, förutom de som just då trängs på en överfull och av björkar inramad idrottsplats någonstans i Sverige. Det går snabbt. Alla skriker och jublar, Jerring hörs inte. Den första säsongen 1942 slår brandmannen åtta världsrekord på 82 dagar och mångdubbelt fler publikrekord. Fast redan med freden, är Gunder och Arnes saga över. De är förbrukade (de diskas för att ha tagit emot ekonomisk ersättning) och Gunder själv innerligt trött på rollen som andfådd ikon och falsk amatör.

Om Gunder har Björn Lundberg skrivit en alldeles utmärkt biografi: ”Frontlöparen, – Gunder Hägg, hans uppgång och fall” (Historiska Media). Den fattiga uppväxten, en kort intensiv löparkarriär och 50 års pensionering skildras utan att tappa tempo och med spänst i språket. Lundberg fokuserar på det svenska samhälle som skapade och sabbade idrottskarriären plus de träningsmetoder som byggde framgången. Det är ett viktigt och undanskymt stycke svensk 1900-talshistoria ur ett mycket underhållande perspektiv. Hur svält och fattigdom formar livsvillkoren och drömmarna och när allt har realiserats och turnén är slut är det dags ta av sig de tunna löparskorna med de stora spikarna och gå vidare. I liten bil. Som kringresande försäljare av hattar och underkläder.

Gunder Hägg gav ofta ett tystlåtet, bistert intryck. Han sa sig inte vara intresserad av idrott, inte ens av löpning. Han tyckte inte att ”fruntimmer” skulle idrotta och motion var bara ”löjligt”. Han hotade stämma musikgruppen som tagit hans namn för att det var det svenskaste de kunde komma på. Samtidigt var han sinnebilden för hembygdsromantik: det friska, frihetliga svenska, ett naturbarn som trivdes bäst av att ensam träna fartlek på 600 meters höjd nära gränsen till Norge. Frontlöparen är även en fascinerande berättelse om att löpa hänförande vackert men förvånansvärt naivt. Träningen på ojämnt underlag gav honom ett kort steg och bra balans. Han löper lätt på framfoten med rak hållning och fria, hängande armar. Det till synes oberörda, vackra löpsteget, att han verkar flyta fram likt en gud, bidrar utan tvekan till haussen, till det som gränsar till en hysteri. Samtidigt föder den fattiga uppväxten i de jämtländska skogarna en revanschsugen vinnarskalle. Han springer bara för att vinna och det ger säkert också större gage men frågan är hur mycket pengarna betyder? Lundberg resonerar runt om motivation men går inte på djupet – kanske för att all idrott av hävd även ska innehålla ett mått av romantik?

”Febern” startar först efter att Gunder Hägg vintern 1941-42 varit avstängd åtta månader för att ha tagit emot pengar. Ikonen uppstår i comebacken. Mot betalning. Han vet att han nu löper på lånad tid, förr eller senare kommer bubblan åter brista. Under juli, augusti och september tävlar han fem, sex dagar i veckan, framförallt i mindre orter på ovanliga distanser som två engelska mil och 3000 meter. Han vinner i princip alltid. De enda tävlingar han struntar i är de som alla andra såg som de viktigaste – de Svenska Mästerskapen. De gav inga pengar men stor ära. Det, plus otympliga priser och tunga pokaler, hade Gunder redan alltför mycket av och han, löparen som sätter världsrekord på alla distanser från 1500 m till 5000 m, vinner endast ynka tre SM-guld. Så istället för fler och riktigt historiska världsrekord kan vi lite paradoxalt konstatera att framförallt Gunder kunnat springa betydligt fortare om det varit hans ambition. Istället för att han och Arne (Folkhemmets Coe och Ovett) tillsammans sänkt tiderna nöjde sig Hägg med att vinna och belönades med dåtidens swish: ett anonymt kuvert vars innehåll idag motsvarade mellan 30 000 och 250 000:-, per lopp. Mysteriet Gunder Hägg kan kanske förklaras av att han löpte för att tjäna pengar och att hans karriär hade varit omöjlig utan den grönklädda skuggan som flåsande honom i nacken.

Författaren är själv hängiven löpare, från 800 m till maraton, och historiker vid Lunds universitet. Det märks. Han förmår att både beskriva och värdera allt från löpsteg till akademiskt källmaterial (från Sverker Sörlins ”Framtidslandet” över Thor Gotaas ”Löpningens historia” till Johan R Norberg och Peter Dahlén och Johnny Wijks forskning). Det är en väldigt bra idrottsbiografi om en komplex människa, en av de allra bästa och mest nyanserade jag läst på svenska. På upploppet återfinns en liten, högt uppskattad statistikdel och så ett avslutningskapitel där det kontrafaktiska fantasierna ges luft.

Gunder Hägg bryter sitt sista målsnöre i början av oktober 1945. 26 år gammal vinner han 3000 meter i Hallstahammar inför 3500 jublande åskådare. Tiden är drygt en halv minut från hans världsrekord, han har länge vetat att han ska bli diskakvalificerad ”för evig” (ändrades senare till ”på livstid”) för brott mot amatörbestämmelserna och indirekt välkomnar han det. Det är som om han med ett eller två undantag löpt de sista säsongerna för att spara ihop så mycket pengar som möjligt. Han verkar helt förlorat motivationen och glädjen medan Sverige har vunnit en fred och behöver nya och helt andra förebilder.

Arne Andersson var lite efter, även denna gång. Han sprang sitt sista lopp i Visby söndagen den 14 oktober 1945. Lite drygt ett år tidigare hade han sänkt sitt eget världsrekord på engelska milen i en tävling i Malmö till 4.01,6. Den tid som sedan Hägg slår med två tiondelar. Endast två tiondelar. Roger Bannister slog Häggs världsrekord åtta år senare med över två sekunder. Kampen för att ta sig under fyra minuter är ännu en av idrottshistoriens absoluta highlights och Bannister fortfarande en av friidrottens tio största profiler utan att ens någonsin varit stjärna.

PS Var den stora svenska ”proffsräfsen” (en utredning som inleddes hösten 1944 men vars dom lät vänta på sig ända till våren 1946) en del av en hämnd? Det finns en fascinerande bakgrundshistoria. Startskottet går 13 år tidigare då 20-talet store finske löparkung Paavo Nurmi skulle kröna karriären med ett maratonguld i Los Angeles-OS. Han, liksom alla andra, tog emot pengar för att tävla. Systemet byggde på att alla höll tyst om det alla visste. Svensk press skrev inte om svenskar som riskerade livstids avstängning men Idrottsbladet, som drevs av Torsten Tegnér (signaturen TT), hade på sin förstasida 24/7 1931 rubriken ”Nurmi får 10.000 kr i kväll!”. De som såg till att Nurmi diskades på plats, endast några dagar före tävlingarna. var officiellt Tyskland men i själva verket Internationella friidrottsförbundets ordförande svenske IOK-pampen (och tyskvännen) Sigfrid Edström och dess sekreterare den ständigt naziflörtande Bo Ekelund. Till detta gäng hörde också den grovt nazianstrukne fotbollspampen Clarence von Rosen. Det är också dessa män som ser till att svenska idrottsmän reste till Berlin i skytteltrafik och tävlade, mitt under kriget.

Efter avstängningen, och före den åtta år långa timeout Finland tog från friidrottslandskamperna med Sverige, skrev TT att vänskapen skulle finnas kvar, ”så länge den svenska stammen finns i kustbygder, fast vid sitt germanska ursprung”. Andra finnar sågs däremot av TT och den svenska idrottsaristokratin som ett ”uppkomlingsfolk.” Efter kriget arbetade ASEA-chefen Edström i flera år för att den glödande nazisten och idrottsansvarige i Tyskland under kriget, Ritter Van Halt, skulle friges. Sina egna, diskade landsmän, brydde han sig inte om. Det som satte igång den svenska processen var några avslöjande artiklar i tidningen Se av Carl Adam Nycop, sedermera chefredaktör på Expressen. Till skillnad från TT var dock inte finlandssvenske Nycop ute efter att avslöja ”proffsen” och stärka systemet utan tvärtom försvara Hägg och kritisera den skenheliga, reaktionära amatörmoralism som oinskränkt härskade i Sverige. Friidrottsförbundet reagerade med tvehågsenhet. Istället var det Bo Ekelund personligen som anmälde Hägg och Arne Andersson och med stor iver även såg till så att de blev dömda.
PS Det fanns många andra svenskar som noterade världstider under kriget. Men de var ständigt en sekund eller två långsammare än den svarte och den gröne i täten. Sverige vann flera av löpdistanserna vid EM i Oslo och OS i London alldeles efter kriget. Sedan tog det 24 år innan Sverige tog en ny medalj i löpning. Den enda medeldistansare av världsklass landet fostrat sedan dess var Dan Waern som blev fyra på 15000 m i OS 1960. Ett år senare avslöjade han i en tidning att han fick pengar under bordet för att tävla. Även han diskades på livstid.