Tennisrebellen Leif Rovsing

”Out!” är den fyndiga titeln på boken om en framgångsrik tennisspelare som kom ut ur garderoben – och som tack både tvingades bygga en egen tennishall, och starta sin egen klubb.

Varken VM-finalen i dubbel eller titeln som Internationell svensk tennismästare är dock orsaken till att Leif Rovsings namn lever. Inte heller de tiotalet böcker och pjäser han skrev. Hans livsverk står istället stolt kvar mitt i villakvarteren i den gentila Köpenhamnsförorten Hellerup, blott några misslyckade servar från Öresund. Ett snart hundraårigt litet tempel helgat tennis och exotisk konst som härbärgerar en otrolig historia – berättelsen om en ensam mans kamp för att få spela tennis återfinner jag i en enastående vacker bok av René Kural på Rhodos forlag.

Modern flyttar in till den ensamstående grosshandlaren tio dagar före födseln. Varefter Leif Quist adopteras och modern försvinner. Efter tonåren inleder han en framgångsrik tenniskarriär och 22 år gammal ärver Leif Rovsing en mindre förmögenhet som han placerar i utomordentliga aktier. Året efter representerar han Danmark i tennisturneringen i OS. Både där och i Wimbledon åker han ofta ut i första omgången efter ledning 2-1 i set. Nästan alla titlar erövras i dubbel och han spelar gärna i Stockholm. I Köpenhamn finns vid denna tidpunkt endast B93:s lilla bunkerliknande betonghall (som fortfarande står kvar med Østerbro IP och fotbollsarenan Parken, vid P H Lings vej som närmsta grannar). Istället imponeras han av Stockholms båda pompösa tennishallar i trä som inspirerats av dåtidens arkitektoniska drömmar: de horisontella dragen symboliserar sporten som samlingsplats för moderna män i rörelse och den vertikala strukturen anspelar på idrottens evigt fysiska evangelium. Såväl Kronprinsens Lawn Tennishall på Sturevägen ritad av stadionarkitekten Torben Grut (vilken brann 1920) som Fredrik Liljekvists Lawn-tennispaviljong som nu står på Fiskaretorpsvägen (den äldsta tennishallen i världen som fortfarande används) är en blandning av kyrka och järnvägsstation. Det rimmar även utmärkt med Leif Rovsings kärlek till tennis och uppriktiga men tillfälliga möten män emellan.

1916 anmäler en något yngre motståndare och klubbkamrat i Boldklubb 1893 Rovsing för att ha förgripit sig på honom sexuellt efter en match. Rovsing erkänner att de onanerat tillsammans men hävdar att det varit helt frivilligt. Fotbollsklubbens styrelse anmäler då Rovsing till fotbollsförbundet (DBU) under vilken tennisen på den här tiden lyder.

Han inkallas till förhör och inför en grupp äldre ”gentlemen” förklarar den naivt, troskydige Rovsing att relationer män emellan är sunt, ärligt och att man helt slipper de veneriska sjukdomar som hans elva ”affärer” med kvinnor resulterat i. Borde inte för övrigt era fotbollskillar göra samma sak?

Den extremt homofoba församlingen uppskattar inte riktigt Rovsings förslag. De stänger av honom från all idrott på livstid. Därmed inleds en tio år långt idrottsjuridiskt tiebreak där Rovsing på alla sätt försöker överklaga bannlysningen. Ofta på vykort. Efterhand får han dansk tennis att stödja honom. Han spelar någon enstaka turnering som VM i Barcelona 1922 och förlorar dubbelfinalen mot Frankrikes Cochet och Couitéas men fotbollspamparnas dom ogiltigförklaras inte förrän tio år senare eftersom homosexualitet inte ens i fotbollens värld är ett brott. Däremot fastställs konsekvenserna i en domstol – han är inte välkommen i idrottens värld: ingen klubb, inga officiella matcher eller turneringar.

Rovsing bestämmer sig tidigt för att bygga en alternativ tennisvärld. Först en egen tennishall, eller snarare ett privat kapell helt i trä helgat sporten och den sublima skönhet han finner i balinesisk och gammal egyptisk konst. En ganska okänd arkitekt, i samarbete med landets främsta byggare av järnvägsstationer, får uppdraget. 1921 står hallen klar fulländad med bar, röksalong, ett omklädningsrum, uppvärmning med kakelugnar med mera plus en mindre bostad åt ägaren. Samtidigt bildas den rebelliska idrottsföreningen ”Dansk Tennis Club” och allt går i grönt, saffransgult och granatäpplerött.

Klubben blir populär, man har sitt eget rankingsystem och Rovsing bekostar även bildandet av Kløvermarkens tennisklubb och dessa utomhusbanor. Dock inte utan ständiga hot från fotbollsvärlden om straff och sanktioner. Parallellt skriver han ett tiotal små böcker, häften och pjäser om hur hälsosam homosexualiteten är för själ och kropp. Denna kamp, för tennis och mot det homofoba samhället, blir han trogen fram till sin död, 90 år gammal.

”Out!” är en unik livshistoria om en idrottslig rättshaverist som både rörde sig i de förnämsta salongerna och de mest föraktade miljöerna. Jag saknar de traditionella fotona på glänsande pokaler och prisskåp som idrottsnostalgi brukar frossa i. Kanske behöll Rovsing inget mer än den medalj från Inomhus-VM i Stockholm 1913 som finns avbildad i boken. Medaljens baksida är en relief av kung Gustaf V, Sveriges regent, ”tenniskungen” som i hemlighet var homosexuell. Det nordiska tennisutbytet var på den tiden intimt och omfattande. De umgicks i samma kretsar, delade samma passion för dubbel och måste ha känt varandra väl. Fast i det ögonblick Rovsing kommer ut har troligtvis kungen av Sverige känt sig tvungen att distansera sig så mycket som möjligt. Samtidigt sökte sig sexuella fritänkare under mellankrigstiden till just tennisen på samma sätt som många lesbiska tjejer fann en fristad i det sena 1900-talets fotbollsvärld. Denna märkliga, och troligtvis obefintligt dokumenterade sidohistoria, missar René Kural i den annars så underbara boken om tennis, arkitektur och sexualpolitik i dåtidens Danmark.

Kural är ledare för det danska centret för idrott och arkitektur och driver ett eget arkitektkontor. Han skriver väl, berättelsen är utmärkt disponerad och bakom ligger utan tvekan ett omfattande researcharbete. Det som lyfter boken till en hög internationell nivå är Torben Eskerods bilder och den grafiska designen som skapat ett oerhört vackert för att inte säga direkt läckert och mycket inbjudande verk.

Det är helt enkelt en oemotståndlig bok!