Höjdhopparen som blev höglitterär (hur P O Enquist räddade mitt liv)

Det unika med P O Enquist var inte roman- och pjäsförfattaren i världsklass. Det unika var sport, han skrev rasande bra om sport. Tidigare och bättre än någon annan svensk. En helt ny värld öppnades då hans långa dagsktuella analyser och berättelser, under OS i München och det där på följande Fotbolls-VM, publicerades på Expressens kultursida. De kom senare ut i bokform. Han rapporterade även från Mexiko-VM 1986, speciellt Danmarks matcher. P O förutsåg lilleputtarnas naiva optimism och förespråkade i stället den pragmatiska taktiken att först förlora för att senare kunna vinna. Tyskland var mer cyniska, förlorade mot grannen och tog sig sedan till final. Sex år senare var Danmark lite klokare, förlorade mot grannen i gruppspel för att sedan vinna hela EM med ett oerhört mycket sämre fotbollslag än det i Mexiko. P O Enquist observerade och formulerade allt det de flesta av dåtidens hejarklacksledare på sportsidorna varken förstod eller ägde ord till. Han var inte väsenskilt annorlunda men med en annan uppdragsgivare – han gav sporten en intellektuell och sinnlig dimension den tidigare helt saknat, i Sverige.

Han bodde även i Köpenhamn under 15-20 år. Det känns fullt logiskt, nästan självklart att en så annorlunda svensk hamnar i Danmark. På exakt samma sätt som Bengt Anderberg, hans samtida på Expressens kultursida, kombinerade bibelkunskap och filosofi med kärlek till cyklar och Gais, under 20 år på Bornholm. Anderberg fightades med alkoholismen. Liksom P O. Det var i Köpenhamn han lyckades sluta missbruka sprit genom att börja missbruka nikotin. Ungefär på samma sätt som han ersatte en höjdhoppskarriär (tio bästa i landet redan som junior) med en akademisk som han sedan övergav för de fantastiska dokumentärromanerna om baltutlämningen och en fuskande släggkastare. Jonas Hedman har skrivit långt och initierat om höjdhopparen PO på Svensk Friidrott.

I motsats till större kulturländer och kulturspråk (ja till och med våra små grannländer bör räknas in här) var det i princip omöjligt i Sverige fram till mitten av 1990-talet att vara både intellektuell och sportintresserad. P O Enquist var undantaget som bekräftade regeln. Hans struktur och ambition var journalistisk, hans språk och slutsatser skönlitterära. Fria, självständiga funderingar som förbluffande ofta visade sig helt riktiga, i efterhand.

Jag mötte honom få gånger. Några uppskattande ord nån gång på Bokmässan, en dråplig kväll på Göteborgsoperan då jag hamnat precis bakom honom. Hela salongens två längsta ”åskådare” bakom varandra på sittplats. Vi hade båda roligt över det. Under en kort tid var vi även mycket aktiva på en sluten fb-grupp för hundägande författare och de speciella synergieffekter, och problem, parförhållandena gav upphov till.

Vårt viktigaste möte var dock det som inte var. Två veckor efter att jag diagnosticerats med lymfom i fjärde och sista stadiet var jag bjuden på födelsemiddag på Blooms (Sveriges bästa restaurang för 13 år sedan) av min tjej Tintins pappa. Vi satt där i en nästan tom lokal med höga väggar och dinerade, det mesta smakade redan blod och järn men gesten var fin och mycket uppskattad. Så hörde jag P O Enquist röst. Hans åldrande, lite långsamma uppenbarelselika, väldigt vackra västerbottenmål med en lätt rikssvensk brytning i ett samtal om sport och om litteratur. Till sist kände jag mig tvungen att gå över och hälsa, och tacka för alla fina levande litterära minnen. Troligtvis skulle jag aldrig få den möjligheten och vad hade jag att förlora. Till min stora förvåning satt där en jämnårig västerbottning med sin son, som jag dessutom kände väl från både jobb och fotbollsplan. Jens Fjellström hade precis blivit fotbollskommentator och hans pappa Åke, idrottspsykologen, hade en identisk röst med P O.

Åke hade just blivit kontrakterad av ett MFF i kris under Sören Åkeby. Tintin fick en idé och köpte Åkes tjänster så de gånger han flög ned och arbetade med Jari, Babis, Yxel och de andra avslutade han dagarna med 90 minuter i mitt kök som min privata terapeut. Det är en av flera anledningar till att jag överlevde. Jag fick prata om sånt jag aldrig vågat eller kunnat prata om förr. Åke kommenterade, kom med strategier som jag anammade eller förkastade men det bidrog absolut till att jag överlevde cancern.

Ett par år senare fick jag mail av Åke där han föreslog att jag skulle skriva en bok om hans och Jens relation, samtidigt som den skulle handla om deras självständiga professionella karriärer. Jag flög upp till Stockholm och vi tillbringade en hel eftermiddag samman hos Jens men vi fann ingen riktigt bra, framkomlig, gemensam väg. Så indirekt är P O Enquist mannen som räddade mitt liv, och samtidigt bidrog till boken jag aldrig skrev och som mig veterligen aldrig blev skriven.

Alla som minns klangen från en fallande gammal svartvit höjdhoppribba i metall vet att det var ett ljud då den först träffade marken och ett lite annorlunda när den sista delen av ribban stoppades upp och lade sig till rätta, stilla, besviket vilande efter rivningen. De där lite runda, rena, nästan klingande metalliska ljuden som lätt kan förväxlas med västerbottendialekt är den här söndagen full av. Tack P O!