”Whatever you say / say nothing”

Ofta stod jag på pubar, ibland även på Celtic Parks läktare, och skrålade ”Up the IRA” i refrängen till ”The Fields of Athenry”. Att sjunga den, den förbjudna ”Soldiers Song” och ett 30-tal andra supportersånger, var en fullkomligt fundamental del av en grönvit fotbollsälskares repertoar. Våldsamt melodramatiska sånger om revolt, kamp, kärlek, död och drömmen om ett enat Irland, plus tre poäng. Till och med den så oförargliga ”The Coronation Cup Song” innehöll några sarkastiska ord om den nykrönta engelska drottningen.

Konflikten på Nordirland mellan katoliker på ena sidan och protestanter plus engelsmän på den andra var inte enbart exporterad till Glasgow vid Old Firm. Glasgow var en delad stad och ännu på 1990-talet fanns det t ex golfklubbar som vägrade ha katoliker (och kvinnor) som medlemmar. Alla skolor var antingen katolska eller protestantiska och det fanns fortfarande en katolsk och en protestantisk arbetsmarknad. Rangers bötfälldes långt in på 2000-talet av UEFA för både vägran att ha katolska spelare i laget och de lojalistiska sånger från läktaren om att slakta katoliker och stå i deras blod upp till knäna.

Varje matchdag tog tiotusentals nordirländare över irländska sjön för att sjunga och skrika på sitt lag och, lika viktigt, håna och hata det andra.

Varken fotboll, eller sångkulturen, nämns i amerikanen Patrick Radden Keefes helt fantastiska True Crime-dokumentära grävbragd ”Säg inget: en sann historia om mord och terror på Nordirland” (Albert Bonniers förlag). Det är en djupt fascinerande blandvändare om en obefintlig brottsutredning och dess konsekvenser för världspolitiken: den 37-åriga änkan, och 10-barnsmammam Jane McConville hämtades en kväll i början av december 1972 av IRA.s maskerade kommando – där kvinnor spelade en huvudroll.

De plockade upp tjallare (”touts”) körde iväg dem, sköt och grävde ned kropparna. Ett par hundra under ”The Troubles” 30 år. Barnen igenkände till och med några grannar men det fanns ingen som sa något eller hjälpte dem. I den mån polisen och de sociala myndigheterna överhuvudtaget brydde sig möttes de av tystnad – den som i nobelpristagaren Seamus Heaneys dikt blir till ett nordirländskt vittnesmål: ”Whatever you say, say nothing”.

Tystnadskulturen härskade överallt. De tio barnen hamnar på ungdomsvårdsskolor och barnhem drivna av munkar och nunnor där våld, systematisk misshandel och sexuella övergrepp var vardag. Men även den översta maktens familjer och kusiner tillhör offren visar det sig när de väl berättar, ett halvsekel senare.

Det är spännande, oerhört väl strukturerat och interfolierat med författarens egna problem med att gräva upp sanningen, ytterst symboliserat i Janes likdelar. När är mord berättigat? Skulle endast de hungerstrejkandes död, vändpunkten i ”kriget”, ha möjliggjort en politisk lösning? Gerry Adams, officiellt ledare för Sinn Fein (IRA:s politiska gren) i nära 50 år spelar en huvudroll. Så gör Bobby Sands och systrarna Price hungerstrejker under Margaret Thatchers styre, liksom IRA:s dödsskvadroner, dess tjallare och infiltratörer. Vi som följde konflikten får i boken svar på nästan alla frågor vi haft. Nästan.

Boken mynnar ut i ett molande missmod. Överenskommelsen om fred från 1998 är ömtålig, nästan alla som var med under The Troubles är döda men hatet och misstänksamheten består. Inte ens sanningen, erkännandet – det författaren ville demaskera, blev tydligt.

Sedan boken trycktes för ett år sedan har det inträffat två saker som kanske helt ”förändrar kartan”.

Brexits stora stötesten är den irländska ön. Ett ekonomiskt kraftlöst Nordirland har redan börjat närma sig EU på den andra sidan gränsen.

Sinn Feins politiska framgångar. I det irländska parlamentsvalet i februari 2020 gick de från 9,5 % till att bli landets största politiska parti med nästan 25 % av rösterna. Att Gerry Adams efterträdare, Mary Lou McDonald har t o m haft en lätt släng av Covid-19 har inte gjort henne mindre populär. Under tiden har de två gamla högerpartierna som haft makten under 50 år beslutat sig för att regera tillsammans, 2,5 år var. De kommer dock få svårt att få en majoritet eftersom de bara har 72 av de 160 platserna i parlamentet. Plus en ekonomisk depression. Det är mycket troligt att det ständiga, och uttalat socialistiska, oppositionspartiet Sinn Fein blir ett regeringsparti inom något enstaka år.

Kanske kan det skapa möjligheter för en fredlig lösning på Nordirland, utan engelsk inblandning. Kanske kommer de en dag sjunga samma sång på hela den irländska ön.

Ps Bengt Ohlsson i övrigt utmärkta översättning skuggas lite av vissa konfunderande uttryck och begrepp: vad är till exempel en ”apparatchiks”?