Landslagstjärnan som inte skallade pojke i publiken

Nej, det var inte med en Kung-Fu-spark á la Eric Cantona som MFF-aren bemötte glåporden på Örjans Vall. Ändå tillräckligt allvarligt för en avstängning, civilrättslig rättegång och en debatt i rikspressen om alla de som enligt tidningarna, ”fotbollens svans”, försvarade Kjell Rosén. Rosén stängdes av sex matcher men vid rättegången frikändes han för att när han gick ut till omklädningsrummet ha skallat en ung åskådare.

Research-ar historia den här anemiska fotbollsvåren och vill plötsligt veta mycket mer om MFF-legenden. Min pappa, den snabbe yttern i GIF Nike, var en stor beundrare av Kjell Rosén och brukade beskriva honom som en mångsidig elegant och hedersman. Kanske var han indirekt påverkad av skandalen i Halmstad? Pappa brukade citera dåvarande landslagschefen Putte Kock om att det idealiska svenska landslaget hade varit ”tio Kjell Rosén”.

Det verkar inte finnas så mycket skrivet om Kjell. I den rikssvenska historieskrivningen är han en fotnot under Gren, Garvis och Nordahl. Det finns en lång text i MFF:s jubileumsbok där både position och incidenten i Halmstad är med. I ”100 MFF-ARE” som absolut i övrigt har sina förtjänster finns en text identiskt med en i Sydsvenskan. Där nämns inte citatet, självklart inte skallningen men tyvärr inte heller en så grundläggande sak som vilken position Kjell Rosén hade i MFF. Än mindre något om vad som utmärkte honom som fotbollsspelare. Och då har skribenten ändå haft tillgång till intervjuer med Kjell Rosén.

Min poäng är att torra fakta, nostalgi och en samling intetsägande anekdoter inte alltid är det samma som historia. När fotbollshistoriska texter fullständigt ignorerar spelarens uppgifter och prestationer på planen blir jag lätt förfärad – är många ”fotbollshistoriker” inte intresserade av spelet fotboll utan enbart den i mitt tycke lätt kvävande nostalgin, personkult och resultatfixering? Det samma gäller många andra svenska idrottshistoriska texter. Berätta v a r f ö r den svenske boxaren, stavhopparen eller kanotisten var bra och framgångsrik, inte enbart ATT, plus en jättelång uppräkning av tider och medaljer, platser och datum. Låter jag lite nedlåtande? Stämmer. Jag är besviken på denna idrottshistoriens ”svans”, den levande berättelsens dödgrävare. Det är inte den enskilde nostalgikern jag vill åt men skriver man för en större krets kommer det med ett ansvar. Om inte annat så för Kjell Roséns skull. Han är värd ett bättre minne.

PS Min respekt för fotbollshistorikern Torbjörn Anderssons verk är på samma nivå som min fars beundran för Kjell Rosén. Därmed inte sagt att det räcker med Torbjörns cirka tio titlar (och en målvakt) i bokhyllan.