Tomassons tuffa sits

Efter kritiken mot taktiken på Hisingen följde en ny olycklig fadäs. Här är fyra ganska fundamentala fel med MFF 2020.

Den röda traditionen
AC för MFF-traditionen vidare, den med en lagkapten som tar tidiga och fullkomligt onödiga utvisningar. En nykorad lagkapten som drar på sig två gula vid offensiva hörnflaggor på grund av efterslängar efter en halvtimme, vid ställningen 1-1, är inte så bra. Speciellt inte för att tränare Jon Dahl Tomassons val var kontroversiellt.

Spelare och taktik
Var det rätt att spela en långsam fyrbackslinje mot ett Varberg som naturligtvis hade parkerat bussen redan i fredags? Var det rätt att spela seriens minst offensivt medvetne, och långsamme balansspelare framför denna långsamma defensiva backlinje? Mot b-uppställningen i ett stigmatiserat omställningslag? Varberg hade tre frilägen för att MFF:s backlinje var alltför långsam. Lasse Nielsen hann bryta det fjärde för att motståndaren var så oerhört orutinerad. Skrev om just långsamheten i fyrbackslinjen alldeles före premiären som en ackilleshäl. Verkar dessvärre få rätt. Förordade en trebackslinje med det spelmaterialet. Bonkes enda men relativt stora förtjänst att han gör ett hästjobb i hårda matcher på egen planhalva, utan boll. Att starta honom mot Varberg skulle ha en enda förklaring – att han ville ha igång honom som ett slags passningsnav fast man har AC, Bachirou, Rakip, Lewicki med flera. Plus två mittbackar med funktionella uppspelsfötter. Bonke slog många bredsidor i sidled och bakåt. Så fort han fick bollen i en omställning kom den av sig. Det blir väldigt höga procentsiffror vad gäller lyckade passningar – på lagets bekostnad. Ska man verkligen starta fem defensiva spelare mot Varberg – någonsin? Och speciellt hemma mot deras B-lag?

Avslut på mål
19 avslut, tre på mål varav ett var en bakåtpassning av Kiese Thelin. Att Rieks får en snygg, tursam halvvolley känns fint men så sätter han nästa friläge från fem meter ungefär lika långt utanför. Och får ett lika bra nickläge som Rakip hade mot Häcken och visar att hans nickteknik är lika miserabel. AC hade väl fyra avslut på sina dryga 30 minuter och ingen var ens i närheten av målet. T o m kvitteringen borde ha underkänts efter som Knudsen hade halva foten inne på plan. MFF har mycket att jobba med, allra mest måste Jon Dahl Tomasson höja sig.

Tränare vs spelare
Varberg har kanske seriens tunnaste trupp – ställer åtta startspelare och laget lyfter sig. Med seriens bredaste trupp borde MFF kunna gå runt på hungriga bänkspelare av skyhög kvalité men som vanligt i MFF de senaste åren är det väldigt få bänkspelare som presterar. En förklaring till detta är kanske att makten her laget sitter högre upp i hierkin än vid sidan om tränaren på bänken. MFF byter på senare år tränare som andra byter kalsonger – det innebär att de spelare som varit i klubben länge inte har samma respekt för tränaren – även om de inte varit startspelare. Bänkspelarna kan gå in och klacka bort målchanser i femte minuten för de vet att de ändå får stanna i klubben längre än tränaren. Detta är ett av de stora problemen med MFF de senaste åren. Jag menar inte att det har varit fel att byta de inte alltid så lyckade tränarna men konsekvenserna av karusellen är olyckliga. Att många spelare också verkar köpas in av sportchefen och inte den högst tillfällige tränaren gör att spelarna inte känner samma starka lojalitet med tränaren. Det borde krävas mer än MFF-hjärta och hemvändarhybris för en plats i A-truppen. AC är tränarens man, och landsman. Kanske var det detta som AC:s olyckliga efterslängar egentligen var avsedda till – att på tränarens order, eller önskan, höja lagkamraternas kantstötta arbetsmoral och indirekt deras förtroende för en ny tränare.