Förstår inte alltid Norling

MFF fick det att se så enkelt ut. ”Bara spela på tredje spelaren” som en frustrerad AC nästan fräste ut i halvtidsintervjun.

Att krossa AIK tar cirka en halvtimme. Norrköping gjorde det från avspark, MFF från minut 35. Man gjorde det på olika sätt men fundamentalt för båda storsegrarna är att den avgörande ”taktiken” är det enkla faktum att alla AIK-are inte kan eller orkar göra jobbet.

Jag frågade mig lite hånfullt inför cupmatchen när vi fick se Adu igen och räknande nog inte med att det skulle bli före hösten. Att min forne MFF-favo skulle dyka upp igen på Stadion var en förbluffande laguttagning. Det vilket resulterade i två baklängesmål och en utvisning. Plus en rad chanser MFF kunde satt om inte matchen redan varit avgjord. Jag fick inte ens se AIK-målvakten göra några räddningar och bedöma hans kvalité.

Medan de orkade var AIK outstandning. En hög fullkomligt panikattackartad press som ledde till många bollerövringar och nästan-målchanser. MFF rörde inte bollen första två minuterna. AIK kom i första spelminuten in i boxen med fem man, mot fyra. Det är extremt underhållande, det är modigt av Norling att experimentera så här men avigsidorna är uppenbara.

En av dessa är omklädningsrummet, spelarna och Norlings allt annat än konsekvensneutrala träffpunkt. Om de erfarna spelarna inte kan låta bli att prata om bristande lagmoral i TV – hur låter det då där, i omklädningsrummet?

Inför det allsvenska mötet i helgen kan man dra några slutsatser. AIK kommer inte pressa lika högt och totalt tömma sig första halvtimmen. De gigantiska landningsbanor av tomma ytor blir mindre. MFF var väldigt överlägsna på fasta situationer – här är en av många akut svaga AIK-diagnoser. En krampande Tahi rev ned Kiese Thelin men istället för straff blev det AIK-frispark. Det hade gått en timme. De har inte fysisken för att försvara man-man utan att begå många, många frisparkar. Kan tänka mig att bland annat Granli kommer in istället för Tahi i returen för AIK vinner inte många närkamper och dueller med alla de här juniorerna. Men så länge de orkar springa ser man också deras stora, individuella talang – det är roligt och glädjande att beundra för svensk fotboll. Jag hoppas Norling fortsätter men rekonstruerar både press och det mittfält som måste lära sig värdera och ta större ansvar. Trots att 08-pressens halleluja-hyllning efter Hammarbysegern inte upprepas. Ska bli extra roligt att läsa den alltid intressante Robert Laul på vars fb-sida jag var ofin nog att ifrågasätta ”revolutionsglädjen” i måndags. Man kan inte alltid skylla på att man är kvällstidningsjournalist.