”Det vackra är det förfärligas början…”

Rilkes enda roman är en ojämn bloggliknande text om en ung dansk (Laurids) i utlandet som blandar existentiella funderingar med triviala redovisningar. ”Malte Laurids Brigge” hade kunnat handla om IFK Norrköpings danske mittback som både är skyttekung och olycklig återfallsförbrytare på andra sidan planen. Samma mål men av olika värde.

Hemma mot Elfsborg hade kunnat bli Rasmus Steenbæck Lauritsens stora match. Eller Totte Nymans. Det blev Tim Rönnings. Elfsborgsmålvakten läste Totte Nymans avslut efter 88 sekunder med en läcker fotparad på friläget från fem meter. Där gjorde en unge målvakten allting rätt. Han mötte också samme spelare på ett annat friläge 20 minuter senare och man kan tro att Nyman då lärt sig att Rönning faktiskt står upp och står kvar men Nyman trodde målvakten skulle lägga sig och chippade bollen på Rönnings revben.

IFK Norrköping hade väl ytterligare tio bra målchanser. Tio målchanser, tio vackra anslag och så tio förfärliga avslut. De bästa efter Rasmus vackra nickpassningar. De flesta avslut hamnade hånfullt långt utanför mål. Till kategorin ”bra målchanser” hade jag inte räknat kvitteringen. En ganska lös nick från tio meter som studsade förbi Rönning ur dålig vinkel. Att Tim Rönning har problem med just de här avsluten visade sig när han inte ens var nära Totte Nymans nickskarv som studsade i stolpen. Tim Rönning är mycket lovande, fotparaden kommer jag alltid minnas men han har naturligtvis även stora luckor, än så länge. Jag var kritiskt till hur Elfsborg behandlade Kevin Sthur. Är det fortfarande – han hade kunnat lära Tim ännu mer men talangmässigt gjorde nog klubben rätt. Kevin hade inte spelat gratis, en halvbra resande reservmålvakt gjorde att man kunde lägga pengarna på de utespelare klubben behövde och behöver.

Den nästan lika unge Isak Petterson gjorde sitt. Elfsborgs mål var otagbart. I slutskedet, då IFK forcerade, hade man massor av öppna målchanser men för att göra mål jämt och ständigt krävs en målskytts DNA och det saknar IFK. Det kan låta konstigt om ett lag som gjort flest mål i allsvenskan men det är laget som gör målen, inte enskilda skyttekungar. Det kan vara en styrka när ytorna är stora men ju mindre ytor i boxen desto mer krävs av en eventuell målskytt. Nästan alla IFK-mål i år har en tydlig assist. Det är vackert i sig. Totte Nyman borde, i fall han förutom genial 10:a och ödmjuk ultralöpare och framspelare även varit målfabrikant, gjort tre eller fyra i går. Trots sin storhet, hans existens förblir den kroniske målchansmissbrukarens så länge han inte har en riktig skyttekung vid sidan om sig. Han kommer säkert göra 15 mål i år och kallas skyttekung av de okunniga men han gör 15 mål trots att han inte är en dedikerad målskytt. I sammanhanget måste jag hylla Robert Gojanis brytning när Totte Nyman valde att passa istället för att gå på eget avslut. Den glidtacklingen är sånt som tränare väter ner sängar med.

Rasmus Lauritsen gjorde alltså båda målen och växer för varje match (det är självmål eftersom Johan Larssons inlägg inte är på mål).  Isak Bergmann Johannesson är fantastisk för att vara 17 år. Sead blev ofta dubblad och spelade inte alls en så framträdande roll som han brukar men dubblingen gav plats åt Simon Thern. På det hela taget visade IFK hur bra de är, och vilka problem de kommer få. I en vanlig allsvenska hade mitt tips om femte-, sjätteplats varit tokfel. Nu vill jag nog hävda att IFK kommer få svårt att ta medalj och det beror inte på den backlinje jag delvis felaktigt dissat. Det beror på den tunna truppen.

En 17-åring kan göra enstaka bra matcher men man är ojämn och måste matchas försiktigt. Carl Björk kom in och missade en öppen målchans. Jag har fortfarande inte sett något som påminner om forwardstalang, mer än de fysiska förutsättningarna, Gunnar Nordahl-kroppen 2.0. men så är han bara 20 år. Jens Gustafsson går runt på samma elva eftersom han saknar alternativ. Landets dyraste vänsterback genom tiderna visade än en gång att han saknar självförtroende, och förmodligen även en del talang. Han var mycket bättre i Häcken. Kan Sema lyfta sig? Kan Pontus A (som fyller 21 om en vecka) få mer speltid och utvecklas utan att det laget tappar kraft? Det tuffa spelschemat och den tunna truppen kommer kosta IFK många poäng. Kanske överlever man i toppen de kommande sex matcherna i juli men sedan blir det sju nya i augusti. Då tror jag IFK är nere på en mer nyanserad men likväl hedervärd allsvensk placering.

PS Rubriken är hämtad från Rilkes roman och handlar ursprungligen om kärlek. Olycklig kärlek. Jag läste den när jag var i Calle Björks ålder en sommar i Paris. Jag älskade den. Kan man vara över 25 år och fortfarande älska den? Vet inte. Tänker inte ta reda på det.