Covid19-ligan: Espanyol a Segunda

Camp Nous ena kortsida var denna afton täckt med en enda enorm flagga i hemmalagets färger: ”Aquí juguem tots” – här spelar alla. En grov överdrift. Nu var det snarare så att ingen spelade där. Gästande grannarna från Sarriá, eller Cornelia, kunde inte men försökte i alla fall. Barça hade ingen lust och alla vi andra ”som var där” bjöds ett underhållningsvärde på brusnivå.

Jag såg första halvlek och ägnade sedan mig åt läsning i ljuset av denna ljuva stormbefriade Skageninspirerade sommarnatt vid Vesterhavet. Solen går aldrig ner på riktigt utan skymningen lägger sig över horisonten likt en gyllene, glödande liten remsa i ett gigantiskt blått.

Barça hade boll, bästa laget på benen men skapade nada. Espanyol hade vid sitt första bollinnehav efter fem minuter ett friläge som Ter Stegen räddade med en grandios fotparad.

Första halvlek var i huvudsak meningslös, överflödig, frustrerande fotboll. Ter Segen gjorde flera fantastiska parader och Barças enda avslut på mål under 45 minuter var Lenglets – som Ter Stegen gjorde en jätteräddning på.

Läste nu på morgonen att Barça vann 1-0 vilket innebar att Espanyol åkte ur högsta serien. Den med 20 lag, Lef-20. Los Pericos, de katalanska Kanariefåglarna i evig gallerkarantän men med stor längtan i drömmande vingar som Evert Taube mötte på Las Ramblas och sjöng om, de förflyttas nu till en skuggig liten sidogata.

Mina Barçakompisar i Katalonien gläds. Jag som verkligen aldrig gillat överklassklubben Espanyol med sitt francofläckade förflutna tycker ända det är lite sorgligt – de flesta blåvita är numera hyggliga killar som gör sitt bästa och spelar hyfsad fotboll. Den aktuella överklassen har övergett dem i och med flytten till förorten. Den gamla överklassen är död. De representerar ingen. De riktigt onda, provokatörerna och benknäckarna på planen är borta men kanske är det också just därför de faller ur La Lliga.

Att åka ur den här säsongen, som inte är en riktigt fotbollssäsong på något sätt, är taskigt, orättvist Jag vet att den spelas för att någon måste vinna och några måste åka ur och ersättas med andra klubbar och serielivet gå vidare men det känns fel en säsong där reglerna är anpassade efter Covid-19 och dess offer. Vi är alla offer på samma sätt som alla spelade på Camp Nou – en välvillig slogan utan betydelse som får oss att känna aningen mer gemenskap med de verkliga förlorarna den här sommarsäsongen.

Mina tankar går också till de andra klubbarna i mitt hjärta som denna vackra kväll lider och våndas. Ta AC:s moderklubb Lyngby som nu måste kvala sig kvar i högsta divisionen och låg under i paus hemma mot det lag som föraktfullt nog tagit deras plats i Superligan. Eller HIF:s problematiska position. Brighton (eller snarare Graham Potter) kanske klarar sig kvar i EPL men det blir tufft. De blev utklassade av Liverpool, de överlever förmodligen tack vare att de möter tillräckligt många motståndare utan egentligen ambition mer än att spela på planen – som bestämt. Alla är där, ingen vinner.