Många trötta ben och ett par lyckliga

Tre sekunders magi av Pontus Almqvist var tillräckligt för att befästa serieledningen och gå in i 12-poängsperioden med oerhört starkt självförtroende. Att det var just Pontus, den evige talangen som fyllde 21 för tre dagar sedan, var väldigt betydelsefullt. Kan han, kan jag – borde alla borderline-bänkade tänka, de som inte startat men nu kommer tvingas bära Tottes, Simon och Seads börda. Jag tänker då speciellt på Calle Björk. Han och Pontus behövs nu innan Linus H acklimatiserat sig. Hade det varit någon av alla de vanliga, startande målskyttarna hade gapet mellan att starta och komma in ökat – nu minskande det. Det kan vara det som får alla ojämna talanger på bänken att lyfta sig som startspelare de kommande fyra matcherna.

Samtidigt såg Norrköping slitet ut – de som brukar bära det tunga lasset och plocka upp trepoängarna såg trötta och lite pacificerade ut. IFK borde förlorat men var en centimeter eller två från att ta alla tre poängen.

Norrköping hade två avslutslägen i första medan MFF förde matchen. När Jens Gustafsson bytte ut Franson var jag säker på att Anders Christansen skulle få mer plats och sätta tvåan men den kom aldrig – avsluten var alltför svaga. Och Sead gjorde ett ovanligt rejält defensivt avtryck – låg längre ned än han brukade vilket gjorde att han sällan fick utmana en mot en. IKT visade än en gång att han är världsklass felvänd men medioker rättvänd. Och att hans offensiva huvudspel inte alls står i paritet till kropp och fysiska förutsättningar. Isak Pettersson behövde inte ens briljera utan stod precis rätt vid varje alla avslut, utom ett. så det var väl ett orättvist rättvist resultat, trots allt.