Den ensamme lagsegraren

Mikael Appelgren har precis slagit in matchbollen, skrivit idrottshistoria och hoppar upp och ned av glädje i hagen, ensam. Han sätter sig på huk och knackar den kinesröda racketen i golvet. Det går en eller två sekunder av ”markbaserad” eufori innan han beslutar sig för att även hoppa med lyfta ben – så som var så populärt i slutet av1980-talet. Men fortfarande ensam, inte ens nationella hoppkoordinatorn och journalisten Stina Lundberg är där. Så ensam är han innan ”Äpplet”, nestorn, kommer på att han måste tacka domarna först. Och motståndaren. Han skyndar fram, tar snabbt i hand och antyder en lätt bockning och nickning – det är inte helt lätt att förstå att han just ”rivit den kinesiska muren”.

Begreppet är Staffan Lindeborgs, från Dortmund den 4 april 1989. Den solitära jubelscenen är unik för lagtriumfer, ja för triumfer över huvud taget. Det finns alltid tränare beredda att kuta in på brottarmattan, på golfgreenen, ja nästan hoppa ned i bassängen.1980-talet erbjöd en ofantlig mängd, överraskande svenska lagmästerskap i herrishockey, damfotboll, europacupfotboll plus ett otal Davis Cup-segrar där alla i blågult, eller blåvitt, rusade in på planen i samma ögonblick som matchen var slut. Den mest kända planstormningen är väl efter att Ravelli tagit Rumäniens sista straff i kvartsfinalen 1994.

Det svenska pingislandslaget? Nej. Äpplets solitära jubelscen kontrasterar till gruppen som kramas vid den svenska bänken som utgörs av några simpla stolar. Först när matchbollen slagits in reser de sig från stolarna, tittar på varandra en kort sekund och börjar sedan trycka sig emot varandra av lycka. På sina anvisade platser. Någon lyckas inte undvika att välta en reklamskylt medan någon annan respektfullt ställer sig med ett ben på varje sida skylten. Det finns tydliga gränser för hur glad en svensk världsmästare i pingis kan vara.

Sverige vinner den för Kina, och av Kina, helt dominerande lagtävlingen ytterligare två gånger. Först 1995 kommer lag-VM hem till 1,5 miljarder pingisfanatiker och då kastar sig alla spelare över varandra, direkt efter matchbollen, precis vid bordet. En besviken Jörgen Persson går fram och försöker ändå till varje pris skaka hand med en motståndare som ligger begravd under ett par skrikande sprattlande lagkamrater. En svensk pingislirare ska ju göra så först, skaka hand och tacka för god match.

Jag är förmodligen den siste pingisnörd som ser ”Bragden”, den utmärkta SVT-dokumentären om gänget som skrev idrottshistoria. Framförallt början är en lysande berättad, genialt klippt. Filmen blir dock lite lång för alla tre huvudpersonerna är ”liksom-män”, de saknar fortfarande ord och ett språk de litar på lika mycket som minnet av triumfen.

Det finns många fascinerande bihistorier och vinklar. Som t ex hur Sverige med tio heltidsspelare så totalt kunde dekonstruera landet med två miljoner proffs? Nybyggda villaförorter och förändrad grundskolepedagogik med pingis på rasterna är en förklaring.

Eller frågan på vilket sätt kinesisk pingiskultur var tvungen att förändra sig för att de skulle ta tillbaka lagguldet? Kanske var detta en än större prestation än den i Dortmund – att försvara lagguldet under sex år när vi kan vara säkra på att Kina satsade alla upptänkliga resurser på att ta tillbaka det. Sverige vann också år 2000. Vi vet att de följde traditionen med att utveckla kopior – att låta toppspelare klonas till en kopia av Waldner, Äpplet och Persson. Men de måste ha gått mycket längre än så. För Sveriges vidkommande var det främst magsjukan i New Dehli två år tidigare som betydde ett paradigmskifte – efter att JO tappat sex, sju kilo spelade han sin bästa pingis någonsin eftersom hans fotarbete förbättrades dramatiskt. Det ledde till större fokus på benmuskelatur och styrketräning. De musklerna som rev den kinesiska muren.

Sedan milleniumskiftet har Kina tagit samtliga nio lagguld, plus nästan alla andra titlar. På så sätt växer ”Bragden” i betydelse för varje nytt kinesiskt VM-guld.

Ps
Förutom Bragden, på Youtube, och en skolfilm på SVT så finns det en dokumentär om JO på dplay. Den är ojämn, väldigt kändistät men i sina bästa stunder mycket sevärd.