”Paterno”, pedofili och Radiosportens bubbla

Ur ”Paterno”, på HBO Nordic

Joe Paterno, spelad av Al Pacino, var Gud på Penn State. Den mest vinnande coachen i collegefotbollens historia. Vid 84 tänkte patriarken runda av karriären, efter 45 år på en och samma skola. Då exploderade pedofilskandalen som nu blivit film.

En orsak till att pedofiler söker sig till sporten, liksom till den katolska kyrkan är att man ”håller käften”. Båda organisationskulturerna ser sig som uppfostrare. Tron, liksom sporten, är tänkt att omfatta allt. Barnen ska acceptera vad tränarna, eller prästerna, än säger. För Guds skull, för Sportens skull.

”Paterno” är en utmärkt dramatisering av dygnen då JoePa fick sparken. Men också om vad det innebär att vara tränare, om familjen bakom tränaren, journalistiken i skuggan av sporten och naturligtvis en massa amerikansk fotboll på Penn State.

Framförallt handlar det om vinnarskallar – att vara beredd att göra allting för att vinna. Inklusive att vända andra kinden till när din assisterande coach våldtar tio åringar i ert omklädningsrums duschar.

Filmen börjar på kröningsdagen, då han blir den mest vinnande coach i collegehistorien. Sex månader efter att en ung, oansenlig kvinnlig journalist avslöjat skandalen, tio år efter att alla inblandade försäkrat att det som hänt var fel och en åtalsjury lagt ned fallen. 35 år efter att den förste spelaren berättade för JoePa om ass coachens pågående brott. Alla visste men ingen sa något. Precis som i Lund och historien om handbollsvärldens mäktigaste pedofil.

JoePa lyssnade inte, förträngde de vittnesmål han tvingades höra och avfärdade de pojkar och föräldrar som försökte berätta och varna. Det är först när hans fru berättar att pedofilen även badade med hans egna barn 35 år tidigare under Orange Bowl som den då 84-årige Joe Paterno slutligen tvingas syna sin livslögn.

Al Pacino är grym. Barry Levinsson, en f d megaberömd Oscarsvinnare regisserar. Bra manus, ännu bättre klippning. Gjord 2018. Ligger på HBO Nordic.

2011 skrev jag här om att tre ansvariga på skolan åtalades. Inte om själva processen utan om hur Radiosporten kunde ha det oerhört dåliga omdömet att försöka hävda att sporten var utan skuld. Det är intressant med människor som fortfarande tror att sport är en alldeles egen värld, eller bubbla – utan politik, ekonomi, utan människor, utan ansvar, helt utanför samhället.

Sedan dess har många fler pedofiliskandaler avslöjats – inte minst i svensk idrott. Gunnar Brink blev väldigt arg och hävdade att jag missförstått honom då för nio år sedan. Skulle han bli lika arg i dag eller har han äntligen insett att sporten faktiskt inte är en religion utan i stället ett verktyg som pedofiler utnyttjar? Det vete gudarna!

Ps Jag blev aldrig mer tillfrågad om jag ville medverka i Radiosporten. Antingen tycker de att lojaliteten med kollegan är viktigare än pedofili eller så anser de väl att Gunnar Brink hade rätt…

Texten: https://maxtiotar.wordpress.com/2011/11/15/radiosportens-gunnar-brink-pa-pedofilernas-sida/

Trailern: https://www.youtube.com/watch?v=K-5tlNS8O3Q