De allsvenska avigsidorna: vad MFF kan lära av FCK

Jo, 1-0 var en schimär. Det kunde blivit 5-0 men även slutat 0-1. Jag syftar på Man United mot FCK, grannklubben MFF spelade ut för inte så länge sedan men som egentligen företräder en helt annan, och kontinental, fotbollskultur.

Europaleagues kvartsfinal var oerhört underhållande. Inte alls så ensidig som kommentatorerna hela tiden förutspådde. Visst trycktes de vita ibland tillbaka, djupt ned i eget straffområde men det blev aldrig hönsgård även om Pogba spelar som en tupp med stolt högburet huvud. Trots flera stolpträffar. Trots 26 avslut varav mer än hälften på mål. De röda hade flera frilägen men reservmålvakten Karl-Johan Johnsson tog allt – någon gång med hjälp av tur men för det mesta med ren hantverksskicklighet. Hade inte Bruno Fernandes straff varit så hård hade han tagit även den. Det var Johnsson som räddade FCK även när de spelades ut av Celtic – blir han förstemålvakt nu eller satsar Ståhle på sin yngre landsman och säljer Johnsson tillbaka till kontinenten?

Jag fäste mig också vid tre andra vita spelare på andra sidan plan. Inte vad de gjorde i straffområdet för inget av nio avslut gick fram. Alla blockerades för det var kanske den allra största skillnaden mellan lagen – danskarna tog alltför lång tid på sig med avsluten, det duttades vid frilägen och de röda var blixtsnabbt in i block.

Mohammed Daramy är född 2002 och påminde om en ung Zlatan: stor, rörlig med målsinne och balans så bra att endast självförtroendet är större. Men ingen dribbler, mer än en ren, oerhört kraftfull ”striker”!

Jonas Wind född 1999 vann i princip allt i luften. Han korsbandsskadades mot Röda Stjärnan för exakt ett år sedan och har haft en lång rehab. Därför var han inte alltid fenomenal med fötterna men på sikt borde han kunna bli verkligt bra.

MFF har två nästan motsvarande stora talanger i Anel och Amin Sarr. Nästan jämt alltså.

Rasmus Falk lär tyvärr aldrig bli bättre än han var i går – så var han också tillsammans med Pogba planens stora härförare. Jag älskade honom från första ögonblicket i FCK för två år sedan men det märktes också att det satt några trivselkilon i vägen. Han dribblade, hans underbara vänsterfot och spelsinne påminde lite om Cruyffs men det gick inte tillräckligt snabbt.

I går var 28-åringen ett par kilo lättare, nästan klen överkropp men hans balans är så fantastiskt att han bara gled undan alla tacklingar med härliga tempoväxlingar och bollen klistrad vid foten. Han spelade lagkamrater fria gång på gång. Han fann luckorna, de tomma ytorna, de spektakulära dribblingarna (som att klacka sig förbi två röda försvarare på kortlinjen) och tog alltid med sig bollen på ett tillslag. Jag skrev lite på skoj till min vän Svend i början av matchen att detta kunde bli Rasmus internationella genombrott – det blev det. Hade han varit fem år yngre hade FCK lätt fått 2-300 miljoner svenska kronor för honom. Nu blir det nog bara strax under 100.

Den stora skillnaden mellan MFF och FCK är några små saker, enkla saker svåra att utföra och som kräver mycket träning.

Det första är att röra sig utan boll. Att alltid vara spelbar. Att inte sluta röra sig för att man spelat iväg bollen. MFF är lite väl bekväma – som om de visste att det inte var nödvändigt i allsvenskan.

Det andra är att ta med sig bollen med ett tillslag i stället för att stanna upp, stanna bollen och sedan åter försöka accelerera. Det är löjligt tidsödande. Att ta emot och föra bollen framåt kräver dock en sak som också FCK är mycket bättre på än MFF.

Att passa bollen framför spelaren och inte till. AC och Toivonen spelar ofta bollen framför medspelaren men de andra slår dessvärre alltför ofta passningarna ”till”. Och då tar det tid. Jag tror delvis det är en konsekvens av att spela alltför mycket på konstgräs. Då går bollen så snabbt att man med passningarna i sig kan slå ut motståndarna – det kan du inte på naturgräs där bollen rullar långsammare och tempot i omställningar är beroende av att varje passning gör ökar tempot istället för att sänka det.

MFF borde ta intryck och lära av FCK. Jag tror att Jon Dahl Tomasson förstår och redan jobbar med de här allsvenska avigsidorna – det är avgörande för att MFF ska lyckas, även i Europa.

Ps Utan konstgräs men med 16 klubbar hade många matcher spelats på usla underlag – ungefär som julimatcherna på Friends. Så att förklara gräs vs konstplastunderlag utifrån enbart ekonomiska aspekter går inte. Men det är den huvudsakliga förklaringen. Ifall breddallsvenskan blivit mer elitistisk med färre matcher, med sikte på högre kvalité och Europa istället för utjämning, rättvis regionalpolitisk hänsyn (och månglarnas tv-avtal) hade alla tio, tolv klubbar kunnat ha bra naturgräs vilket på sikt gynnat svensk herrfotboll.