Fascinerande fatalt: Hammarby – ett nytt HIF?

Inte sedan premiären 2019 har IFK Norrköping haft en lika usel svit. Fast då resulterade matcher mot MFF, AIK och Djurgården i raden 1-5-2. De sex mötena som nu gett 1-2-3 är mot bottenlag, relativa eller reella. Förlusterna 2020 är inte heller föranledda av skador, osäkerhet om spelsystem e t c.

Vad beror den miserabla matchsviten på? Hur kunde IFK Norrköping gå från mästare i dplay till relativt mittenlag på tre veckor?

Det verkar inte som om någon vågar fråga tränare Jens Gustafsson. Själv är han positiv och prisade insatsen i andra halvlek mot jumbon Helsingborg och deras backlinje med tre ytterbackar (varav två gubbar från Superettan) och en liten mittfältare, bakom tre 18-åriga mittfältare. Istället tjatas om otur, formsvacka och domartabbar men det är alltid bättre att erkänna och bearbeta sina egna brister än leta fel hos andra.

1. IFK:s ledningsmål är offside. Det första rödblå straffen är solklar. Får Martin Olsson varning för att han springer i vägen för Pontus Almqvist (som inte ens är bollförare) ska naturligtvis Lars Krogh Gersons obstruktion på den bollförande Olsson bestraffas. Den andra straffen är tveksam men ingen verkar veta exakt var en axel, t-shirt eller armhåla slutar och en överarm börjar. Vad vi dock vet är att ingen i världen ska försöka hoppa upp, snurra och ta ned ett inlägg på bröstet med motståndare bredvid sig, i eget straffområde. Men en orutinerad, teknisk 17-åring helt ovan vid positionen och situationen gör det och ingen kan klandra honom. Speciellt när han har seriens sämst hemjobbande mittfältare framför sig. Dessutom gjorde han ett drömmål på andra sidan – fast nio gånger av tio går det stenhårda avslutet inte ribba in utan närmare målvakten eller utanför. Alltså ett tursamt mål, ett traditionellt drömmål!

2. En förklaring till alla insläppta mål beror på den desorganiserade backlinjen. Väljer man att spela med en totalt försvarsomedveten 17-åring och en mittback som visserligen är flexibel men mot Helsingborg gjorde alla upptänkliga fel så går det illa, defensivt. Man gör inte heller några mål när ens första anfallsavbytare har en säsong där bollen bara studsar ifrån honom, hela tiden utom en lycklig sekund i Malmö viket föranlett smeknamnet ”Supersub”. Den andra ”svenskacupenstjärnan” är utlånad. Faktum är att IFK haft tur som inte släppt in fler mål, seriens bäste målvakt har som alltid visat hög klass. Samtidigt är man impotenta framåt. Mittfältet, det en gång så snabba, stolta och vinnande ser bara trötta och långsamma ut.

3. Det finns naturligtvis varken en enskild förklaring eller ”en quick fix”. Men att flytta om startelvans spelare till nya positioner är ingen lösning. Bergmann Johannesson var inte bra som vänsterback. Simon Therns halvfria defensiva roll på topp bredvid Totte Nyman gjorde nog ingen glad. Seads position på innermittfältet innebar endast att han inte kunde utnyttja sin främsta egenskap – rycket med boll. Istället fick han stå stilla och passa bollen omgiven av motståndare 25 meter från straffområdet.

4. Jens Gustafsson satsade på en smal trupp en säsong bär bredd inte bara behövs utan är totalt nödvändig. Han valde att inte rotera vilket gett upphov till trötta nyckelspelare. Han valde att fylla vakanser med desorienterade startspelare istället för de i truppen som känner positionerna. Han köpte en skyttekung som ännu en månad efter ankomsten endast andas försäsong och felstudsar. Jag trodde Norrköping köpte den Linus Hallenius som gjorde 18 mål i Sundsvall, inte den som misslyckades med allt i Helsingborg och Hammarby. Trots allt detta verkar ingen i media ifrågasätta tränarens val och övertygelse. Jag tycker det är utmärkt att han inte kommenterar straffarna men då skulle han kanske inte heller gnälla på domarna efter slutsignalen och påstå att de gjorde tre grova fel, enligt domaren själv. Som om alla missade poäng bara är en fråga om domartabbar, och olyckliga avslut. Vill man sätta standard och hänvisa till moral och ledaransvar får man vara konsekvent – annars tappar man trovärdighet, även i omklädningsrummet.

5. Det är troligt att Hammarby i kväll ställer upp 5-4-1 då det var lyckosamt i derbyt. Men de är inte så bra som matchen gav intryck av och deras mittfältet är sjukt långsamt med knähämmad Junior, överviktig Bojanic och en brutal Jeppe. Lika troligt är att IFK har svårt med lag som ställer om snabbt. Att spela 2-6-2 med boll ger spännande spelbredd men sällan bra avslutslägen, eller effektivt försvar i djupled. IFK har endast en bra boxspelare och han är centerback. Man har många snabba omställningsspelare men de behöver ytor att springa på. Desto mindre ytor ju sämre är de. I tider som dessa, med trötta, modlösa spelare hade jag som tränare frångått mina principer och inte satsat på taktiska drömmar utan på en taktik anpassad till truppens nuvarande diagnos. Det innebär fyra genuina backar, fyra eller fem arbetande mittfältare, varav två sittande och så ett par potentiella omställningspelare. Det innebär, i teorin, även en tråkig match med två försiktiga lag som båda i praktiken, när TV-sändningen väl slutat, är nöjda med en poäng.