Det är inte lätt att vara bäst, på beställning. Kraven är skyhöga. Ungefär på samma nivå som den hybris de himmelsblå spelarna upplever. De var oövervinnliga men grundstötte på Strandvallen. Åtta raka segrar blev inte 23, det blev inte ens nio. Nästan hälften av trepoängarna kom i matcher där de relativt proletärallsvenska motståndarna tog ledningen. Det var tydligt att de flera av spelare som startade för Malmö FF uppfattade att den prestationen, att vara en av elva, var tillräcklig. Bristen på fokus, eller högmodet, kostade tidiga baklängesmål och lyckades inte reparareas förrän efter ett samtal med tränaren i pausen. Även i de matcher MFF inte släppt in mål i under första 45 är tendensen tydlig – motståndarna är väl så bra eller bättre i första halvlek.
Jag tror inte man ska diskutera laguttagning och enskilda namn (även om det skrämmer mig ifall Jon Dahl Tomasson tror Frans Brorsson är en bättre mittback än Oscar Lewicki och att den senare kommer förslösa sin talang på mittfältet i framtiden). Tränaren har så många välavlönade spelare att han borde kunna ha två hela MFF av högsta allsvenska kvalité. Varför MFF ständigt bara är MFF i andra halvlek kan uppfattas som oförklarligt. Jag tror inte heller vi kan diskutera moral – det vill säga frågan om varför de spelare som är reserver aldrig tar chansen när de får starta? Förutom den extremt unge Amin Sarr, och Tim Prica, har nästan ingen av alternativen imponerat och tydligt förklarat varför de är i MFF.
Utgångspunkten är att du är i MFF för att du är bättre än de andra i allsvenskan. Inte lika bra eller sämre, speciellt inte i första halvlek. När de nu är dåliga köper klubben in nya spelare. De nya kanske är förstärkningar men varför behövs de i en klubb som vi trodde redan hade allt?
Jag har två teorier. Flera av spelarna är inte så bra som de borde. De gör självfallet sitt bästa men det är inte bra nog. Flera av dem har övervärderats på grund av sina tidigare prestationer i klubben. Två av de mest underpresterande pretenderade före säsongen på kaptensrollen. De befinner sig nu i antingen frysboxen eller har brutit kontraktet. Det får en att misstänka att de kontrakterades för säsongen 2020 inte enbart för sina kvalitéer på plan utanför även för att de var informella ledare, utanför omklädningsrummet. Jag tror ytterligare några spelare har så starka personliga band till MFF att det påverkar deras kontrakt, och i förlängningen deras insatser på planen negativt. Samtidigt är det nog så i alla klubbar men konsekvenserna blir tydligare desto högre kraven är på laget.
Dessutom har inköpta spelare som Antonsson, Nalic och Traustasson vilka borde vara stjärnor och troligtvis hade varit det i andra ändan av tabellen, totalt försvunnit i matcher mot obetydliga motståndare. Jag tror inte trion är dålig, att de är sämre nu än när de värvades utan att deras otvetydiga misslyckanden har andra orsaker.
För allsvenska smålag med smala trupper i Cornonatider är detta inget problem. De går runt på 17-18, alla får speltid kontinuerligt. En del blir alltför trötta men deras ersättare är så pass bekräftade att de levererar. I MFF är det tvärtom – när alla är friska kan du inte spela elva mot elva på träningen utan att sex, sju stycken yrkesstolta sitter på bänken. All erfarenhet talar för att du måste spela kontinuerligt för att utvecklas. Får du inte det blir till slut även laguttagningen en tillräcklig prestation för att tillfredsställa den matchsvultnes själ och hunger: ergo com sum – jag är med i MFF:s startelva, alltså finns jag.
Förr i tiden fanns reservlag. Före Corona fanns U-21-lag med överåriga där de ratade kunde förbättra självförtroendet i väntan på chansen. I min enfald trodde jag att en bredd trupp var något positivt säsongen 2020 – så har nu inte alltid varit fallet. Konkurrensen är alltför stor och den sker emellanåt på olika villkor. Jag tror dock inte det hindrar MFF från att vinna allsvenskan ganska tidigt. Och då är väl allt glömt och förlåtet, tills det upprepar sig igen.
Lämna ett svar