Lagen i Stockholm och Rinkebykillarna i Byen

Han har redan gnällt på det splitternya kontraktet. 2,5 år långt. Tankovic, världstjärnan i Tantolunden, har inte haft en superbra klubbintegration den här gången heller. Vad tillför en spelare som försökt lämna klubben som Bosman men misslyckats och skriver på ett nytt kontrakt? Säger det något om hans klubbkänsla, om hans eventuella egoism, frustration och besvikelse?

Det är en vacker augustimorgon i Köpenhamn och jag sitter och suckar lite. Inte utan förnöjelse. Redan inne på andra koppen kaffe och andra chokladbiten (85% kakao).

Vad säger det om svensk politik och om politiker, om vårt rättsväsen när stenhårda danska ”bande-lagar” plötsligt blir förebild? Eller så kan man som den ledande V-politikern i Expressen förklara Rinkebyskillarnas mordturné i Köpenhamn som ett bevis för den svenska regeringens misslyckade feministiska politik.

Thomas Vinterberg är en dansk filmregissör i Oscarsklass. Hans senaste film får snart premiär och handlar om framgångsrika, men alkoholiserade män i Köpenhamn, som långsamt super sig ned i infernot. I Danmark velar man inte. Långt allt man gör är bra och förnuftigt och i enlighet med FN-stadgarna men man är hårdhänt och totalt lössläppt – inte en lagom mellanmjölks pragmatism utan både och.

Om man ska sammanfatta AIK och Hammarbys coronasäsonger så här långt verkar det göra riktigt många män frustrerade och besvikna. Vi är många som lite i hemlighet gläds åt att de stora klubbarna med mest pengar går dåligt. Som att FCK misslyckades i ligan (men gick fantastiskt i EL). Håller vi på relativt små klubbar med dålig ekonomi kan vi alltid förklara de mindre bra tabellpositionerna med bristen på pengar. Omvänt är klubbarna i storstäderna bra enbart för att de har mycket pengar och går det dåligt bekräftar det vårt ”hjärtans matematik”: storstadsklubbarna har alltför mycket pengar för deras eget bästa.

Nu är det väl troligt att AIK:s nye tränare tar sin första seger (på sex matcher) men det är solklart att AIK:s problem inte var Norling utan den taktik han såg sig tvungen att ta till när han inte fick några nya spelare. Och att de huvudsakliga problem var defensiva (inte offensiva som Axén trodde).

På samma sätt verkar guldfavoriten Hammarby fungera. Man köper visserligen spelare men ständigt fel spelare. Jag tror Paulinho är rena giftet för lagmoral och omklädningsrum. Jag tror inte den bittre Tankovic är speciellt mycket bättre. Ända sedan han anlände till Söder och lovande att alla skulle komma att kyssa hans fötter har hans ego stått i vägen för de tårna, den talangen. Ja den har växt till en massiv mur mellan dröm och verklighet. Jag tror Djorkovic lärde honom massor men den här sommaren hade han glömt bort allt. För trots att det i media alltid spekulerats om vilka europeiska storklubbar som slogs om Tankovic så ville, när det kom till kritan, ingen ha honom. Ingen. Utom Hammarby. Vad säger det om hans vilja att anpassa sig till de kramsjuka Bajensupportrarna? Eller är det bara föreningens latent feministiska värderingar han försökte fly ifrån?

Samtidigt verkar den tystlåtne men garanterade målskytten Örnen Kjartansson vilja återvända till Skandinavien – där han alltid levererat. Han är dessutom fortfarande inte gammal utan isländskt ung vilket innebär att han alltid ger allt. Så länge kroppen håller. Varför Tankovic före Örnen?

Så Djurgården, tippade femma men som jag har som MFF:s enda möjliga utmanare. De tappar poäng på bland annat en horribel straff medan Blåvitt kryssar för tionde gången. Men en pinne på Tele2 Arena är det bästa resultatet på hela säsongen. För Blåvitt. Jag tror Wernblom lyfter laget, kanske hela klubben med sin attityd. Medan Djurgården seglar i Malmös kölvatten.

Så ser det ut från Köpenhamn. Bilden av Sverige och Stockholm är inte dplay-sockrad. Såg Thomas Vinterbergs debutfilm i går ”De största hjältarna”: en roadmovie genom Sverige till älgarnas Norrland. Alltså tvärtemot mordturnén till Köpenhamn. Alla svenskar framställs som antingen naiva, elaka, eller galna och tystlåtna. Det är visserligen en ganska förfärlig film med buskis, gladporr och mycket överspel men samtidigt totalt befriad från det tungsinne och sträng moral som utmärker nästan alla svenska filmregissörers debutfilmer. Hjältarna, den misslyckade bankrånaren och den traumatiserade tablettmissbrukaren dör lyckliga utanför en flygplats i Norrlands inland av svenska polisens kulor. För att nu inte nämna Roy Anderssons sista/senaste anemiska film som vi såg på morgonen (den har ännu inte fått premiär i Danmark). Horror. Mina danska vänner tycker Roy är svenskheten personifierad. I början av Vinterbergs debut ser vi på en tågstation en ung man med en stor FCK-flagga passera framför kameran. Tänk om Roy Andersson (alias ”Kulturmannen”) tagit sig själv på mindre allvar och gjort en film om män, fotboll, och gärna lite feminism, i huvudstaden. DET hade kunnat bli kul.

Ps Apropå straffar. Rydström bytte igen. Saeid slog första straffen där Ousted gick fel och Vecchi den andre som Ousted läste och hade tagit ifall han var ett par år yngre.