Han var elegant men aldrig nedlåtande. Han var effektiv och en utmärkt bollvinnare men aldrig ful. Han var en av allsvenskans bästa spelare och kanske den allra snällaste. Tror jag. Har aldrig träffat honom. Jag såg honom debutera mot Falkenberg borta, nån månad efter att ”min” bok om Östersund släppts men han gav ett så ödmjukt och vänligt intryck. Han log ofta, även utan boll. Fouad Bachirou var en av allsvenskans bästa människor.
Kanske var det också därför han aldrig riktigt nådde sin potential, i Sverige, eller under de fyra åren i skotska andradivisionen. Han var alltför snäll och liten och klen för att större klubbar och fördomsfulla scouter skulle upptäcka honom. Fyra säsonger i den fotboll som passar honom sämst viskar om det. Och nu tillbaka i ”köttandets” och de allmänt närkampsälskande brittiska öarna. Jag hoppas innerligt han lyckas i Nottingham Forest.
Samtidigt kommer jag aldrig glömma hur han kunde ta emot och vända 180 grader i samma rörelse – omringad av ivriga, stora motståndare. De trodde alltid att de kunde käka upp Bachirou och så gled han bara ifrån dem, med bollen klistrad vid högerfoten. Allsvenskan kommer aldrig någonsin närmare Messianska kvalitéer än så.
Lämna ett svar