Ge Sead och Totte fria tyglar

IFK Norrköpings omedelbara framtid handlar om hur man bäst utnyttjar ”Totte” Nyman och Sead Haksabanovic. Det är inte svårare än så.

Den kris som inte oväntat uppstod efter att Jens Gustafsson chansat med samma spelare under den allsvenskans mest komprimerade spelprogram någonsin har en lösning. Tränarens värdering var att laget inte fungerade utan Totte Nyman på plan men när inte Totte Nyman fungerar så fungerar inte heller Norrköping på nåt plan överhuvudtaget. Eftersom Jens Gustafsson gått jättemånga förbundssvenska tränarkurser tror jag inte det var något systemfel, eller taktisk brist. Jag tror bara att Jens efter sex, sju omgångar drabbades av lite guldkåthet och chansade. Hans karriär kräver lite glitter. Så istället för att ta risken och bänka Nyman gjorde han allt annat, vilket inte ha hjälpt. Nu verkar han vara övertygad om att 4-4-2 och långa bollar på Pontus Almqvist är lösningen. Det är det absolut inte.

Lösningen är spelprogrammet, att upptäcka att det är två olika sorters allsvenska detta år. De 17 omgångarna på nio veckor krävde vissa saker. De återstående 13 på 13 veckor ger helt andra förutsättningar. Jens och Norrköping gjorde fel men det blev ändå hyggligt. Nu bör man lära av misstagen och ta medalj som glimmar lite lagom.

Lösningen är tyvärr inte Linus Hallenius som vi alla trodde var samme Linus som öste in mål i GIF Sundsvall. Väl i Nya Parken visade sig han vara den, välbekant från Hammarby och Helsingborg, som snubblar på bollar och inte kan göra mål på de mest uppenbara chanser. Det är ledsamt, sorgligt, tragiskt och lite ofattbart men så verkar det faktiskt vara.

Lösningen är inte att flytta runt en allt mer frustrerad Sead Haksabanovic på högersidan för att ge plats åt Bergmann Jóhannessons superfina vänsterinlägg. Att den unge islänningen gör ett bättre jobb som yttermittfältare framför den defensivt kroniskt desorienterade Krogh Gerson är inte ett skäl. Visst blir det bättre defensiv balans med Sead framför Linus Wahlquists mer traditionellt hänsynslösa högerbackstolkning men samtidigt blir det så pass offensivt impotent att ifall man inte gör två mål så förlorar man poäng. Och Norrköping är ett offensivt lag med ganska högt risktagande – det ska man vara med Isak Pettersson längst bak. Istället har vi fått en låg fyrbackslinje, ett frustrerat mittfält som vill ligga högre upp och ett tvåmannaanfall bestående av en ung omställningssprinter med outvecklad spelförståelse och en utmattad nyckelspelare.

Den nio matcher långa Hadesvandringen orsaker var tron på att vissa spetsspelare helt enkelt inte kunde bli slitna och tappa form. De har nu, efter 17 omgångar på nio veckor förvandlats till trubbiga komplement, endast uppmärksammade i laguppställningen och i dplays oreserverade hyllningar. Förstod man fotboll såg man att Totte Nyman körde på fälgen medan han samtidigt i media hyllades som skyttekung och ”bäst i allsvenskan”. Sedan började matchen, Norrköping gjorde en slät första halvlek och tränaren gnällde på spelarnas attityd i pausen. I match efter match.

Alltså. Så här ska Jens göra. Han ska svälja förtreten och ge Sead plats att uttrycka sin konst på vänsterkanten: utmana, tvinga motståndarna att flytta över ett helt gäng spelare för att tygla honom. Han ska få plats och en levande boll, inte stå stilla och vänta på boll omedelbart omringad av en massa tuggande motståndarmittfältare. Att han inte gör jobbet bakåt får Jens leva med. Jag vill dessutom ha Sead i en ganska fri roll, liksom för den Totte Nyman som nu med ett utdraget spelprogram kommer kunna vila sig tillbaka till formen från juni. Deras relativa frihet innebär att resten av laget blir mer reglerat: En trebackslinje med Castegren. Dagerstål och Lauritsen. Wahlqvist och Gerson som rena wingbacks eftersom luxemburgaren passningsskicklighet behövs längre upp på plan. Och Linus är löpstark nog att bevaka hela långlinjen. Genom att förstärka kanterna ger det mer plats åt ett innermittfält av Thern, Fransson och, när han är i form, den geniale och ganska målsinnesutvecklade islänningen. Såväl Blomqvist, Levi och Sema kan ta den rollen ibland. Framförallt ska Eric Smith in men på sikt är hans plats som en av tre mittbackar. Almqvist (eller Hallenius) kan få hoppa in när Norrköping leder halvvägs in i andra halvlek, när man går ner, spelar en fyr- eller fembackslinje och lockar motståndarna i samma fördärv som Sirenerna lockade seglarna i Egeiska havet för riktigt många säsonger sedan.

OK, frågor på det?