Two Martin Mutumbas, there’s only two Martin Mutumbas

Rangers målvakt led av mild schizofreni så Celticsupportrarna sjöng att det endast fanns två Andy Gorams. Martin Mutumbas eventuella diagnos fastställs till ”säkert nån bokstavskombination” i en bisats i självbiografins inledning, skriven av Erik Niva.

Den ”onde” som slåss och ständigt år självdestruktiv. Den andre, jag vill inte kalla honom god, men som är bättre på fotboll än sitt alter ego och fullkomligt övertygad om att hans dribblingar ska ta honom till FC Barcelona redan i nästa transferfönster. Så när tränarna ber honom att dribbla mindre så dribblar han mer för det är ju hans ”show”. För Martin Mutumba var fotboll definitivt en individuell företeelse.

”Äkta hela vägen” (Modernista) är en märklig bok som går att läsa med två, totalt olika ögon. Om en kille från ”Orten/Byn” som verkligen ville vara en förebild och just ”äkta”, trogen sin stora ugandiska familj, bakgrund, vänner, miljö och fotbollsmisson. Eller om den ganska förvirrade unge man från Rinkeby som sviker alla utanför förorten, gång på gång på gång. När de möts, de gör det hela tiden i texten, försöker de förklara och försvara varandra. Ofta finns en bistas om relativ förlåtelse men så upprepas historien i nästa kapitel.

Jag avundas inte Erik Nivas försök att styra upp det här samtidigt som texten måste tillfredsställa de som vill ta del av alla dribblingarna mellan ”show” och ”kaos”. Boken frossar både i Mutumbas 90 minuter korta självförtroende och alla, påföljande misslyckanden. Den närmast stoltserar med fotbollsspelarens totala brist på impulskontroll, både på plan och utanför.

Det hela mynnar ut i ett försvar för orten, dess heder och människor. Samtidigt som huvudpersonen konstaterar att han inte fick se fotbollen som vinnare över våldet och misären. Att vara ”äkta” är att vara trogen sin ort och bakgrund och i detta ligger bokens stora behållning – en naiv rinkebybos egen berättelse, och slutsatser. På det viset känns den förvirrande sanningsenlig och autentisk. Niva motstår frestelsen att diskutera integration, gängkriminalitet och egenansvar. Mutumba sörjer uppriktigt att hans vänner ”och grabbar” i Dödspatrullen och andra gäng mördats och namnger som kontrast fått riktiga, lagliga om än tillfälliga jobb.

Lika frikostig med kärleken är han med föraktet. En del av historierna, och utfallen mot kända personer är så osannolika att man inte trott på det ifall inte Erik Niva indirekt går i god för detta. Det är ju han som berättar, efter att han lyssnat och värderat. Ensam, utan Erik Niva, framstår Martin Mutumba nästan som en ”Nacka” Skoglund kopia. En som från fattiga förhållande blir fotbollsartist men snabbt mister allt igen och slutligen även livet (men även självmordsförsöket misslyckas). Äkta hela vägen är till och med skriven på en slags ”rinkebysvenska” – på samma sätt som Nacka framställdes som Söderkisen som uttryckte sig på ett nästan eget språk.

Det är lite kittlande att läsa om alla som sägs ha behandlat Martin illa: först och främst Henok Goitom men också Pär Millqvist, Pierre Gallo, Johan Elmander, Erik Hamrén, Markus Lantz, Zlatan och i princip alla i Stockholms polisdistrikt. Den som kanske tillfogar honom mest skada är dock Bojan Djordjic. Denne lurar, enligt boken i väg Martin till Ungern och Videoton eftersom det är enda sättet för Djordjic själv att komma ut i Europa igen. Väl där nere visar det sig att Martin inte får ”180 lax” i månaden och tröja nummer tio som Djordjic garanterat utan får spela med juniorerna för en svältlön, i staden som är ett av nynazisternas starkaste fästen i Europa. När kontrakten är påskrivna går Djordjic dessutom ut och anklagar AIK för att ha svikit dem båda, i Martins namn. Det resulterar i att AIK kastar ut honom ur lägenheten i Stockholm där hans gravida tjej bor, med en dags vräkningsbesked.

Vi får aldrig veta hur det gick med Djordjics rehabiliterade kontinentala fotbollskarriär, eller vart Martins pengar tog vägen. Djordjic rycker på axlarna och skyller på sin serbiske agent. Det märkliga är att vi inte ens får veta vad Martin tycker om Djordic och dennes moral. Viasatexperten undkommer de våldsamma utfall och anklagelser om bristande heder och intelligens som alla andra svenska fotbollskändisar drabbas av. Jag skulle dock aldrig få för mig att misstänka att den svekfulle lagkamraten klarar sig undan all kritik i boken för att författaren delar arbetsgivare och TV-studio med just Bojan Djordjic. Det är orimligt att tänka sig två Erik Niva, som om landets i särklass bäste fotbollsjournalist i rollen som biografiförfattare inte vore äkta hela vägen. Fast man blir allt lite nyfiken…