Hemligheten bakom MFF:s ”formsvacka”

Ett bra, funktionellt passningsspel bygger inte på att du har en genial leverantör av bollar utan på att du har medspelare som kan ta emot och göra något konstruktivt med den möjlighet en bra passning ger.

Det är den stora skillnaden mellan Uwe och Jon Dahls Malmö FF. Uwe hade inte det, speciellt när AC var skakad och Bachirou mobbad. Då spelade MFF väldigt rakt, på omställningar där man blev helt beroende av Rosenbergs erfarenhet och målsinne samt Antonsson löpningar.

Jag har inte varit på en enda av danskens träningar men jag förmodar det är just passningar på ett tillslag man tränat extra mycket, inte avslut. Man ser det i var gång motståndarna försöker pressa. Till och med de tidigare lite fega passningsfötterna på Erik Larsson och Franz Brorsson slår nu raka relativt hårda passningar en liten bit framför medspelarens fötter. Så att han i sin tur kan sätta bollen till nästa lagkamrat. Det är inte fråga om två, tre utan fyra, fem tillslag och det kräver förutom mycket träning och samma medspelare att man även rör sig mycket utan boll. Så man är spelbar. Och vet vad man ska göra av bollen. Blir densiteten av motståndare alltför hög kommer det alltid en cross, till Larsson eller Knudsen. Ofta från Bergets fötter nu när AC är indisponibel.

Farten i passningsspelet är italiensk, eller spansk. Rörelsen på spelare utan boll är utan tvekan holländsk. Fast det bästa exemplet på det här jag sett i år är Bayern München. Att ett svenskt klubblag förmår det här är ganska sensationellt. Men så har det också tagit åtta, nio månader att implementera och förutom att det kräver bra teknik måste hela laget ha modet. Och mod tar tid. Men när modet väl är på plats ger det trygghet.

Det innebär även att när MFF hamnar på den åker som utgör Sveriges nationalarena blir det väldigt många felpass och bolltapp. Och som akut  konsekvens: långa bollar upp på Kiese Thelin och hans presumtiva targetroll. Det betyder inte heller att MFF gör många mål, utan vilka man fortfarande inte vinner matcher. Det betyder bara att man har grunden och förmågan till att dominera och spela sig fram till motståndarnas straffområde mot etablerat försvar – oavsett var på banan de eller deras press dyker upp .

Det är detta MFF har gjort så oerhört bra i Örebro och mot Elfsborg, AIK och nu i första halvlek mot Honvéd. Detta man fått så mycket skit för av supporterjournalistikens företrädare (ingen nämnd, ingen glömd): de som endast vill, eller inte förmår, se fotboll som annat än mål och resultat.

Det är också bland annat därför Jon Dahl föredrar Rieks före Traustasson samt Sarr och Naglic framför Antonsson och i viss mån Toivonen före Kiese Thelin – de är bättre passningsspelare.

Utan AC kommer inte MFF att göra så många mål av den enkla anledningen att Ola Toivonen hamnar alltför långt från målet och att den ”trailer-roll” som AC har i motståndarnas straffområde är något Rakip inte alls behärskar. Det kommer självklart matcher mot dåligt motstånd där målen rinner in men matcherna med tio, tolv bra målchanser kommer först mot lag som Örebro och då finns det ingen naturlig målskytt och boxligist i himmelsblått. Visst kan man jubla över Olas offsidemål och Traustassons felträff mot Honvéd men det skrämmer inte motståndarnas målvakter på samma sätt som Rosenberg eller Molins en gång gjorde.

Ps Nu match på söndag, men nya förutsättningar. Återkommer till den.

Pss Tack till Martin Åslund som alldeles i början av matchen,  efter att Viasat-kommentatorn Claes Andersson börjar mässa om MFF.s dåliga resultat, inte kunde hålla tyst, bröt svensk fotbolls-tv.s heliga norm och sa emot: ”Jag tycker MFF har grym form” var sköna ord från en modig, svensk fotbollsexpert.