Det var i Malmö det vände

Mentalt starkt att vända underläge på bortaplan mot en motståndare som krossade en i premiären. Helsingborgs IF ser faktiskt ut att kunna överleva allt den här säsongen. Jämför gärna med Henke Larssons tid då laget föll samman och tränaren öppet skällde på de förhållandevis dyra spelarna. Under omständigheterna tror jag till och med att det har varit tur för HIF att man sluppit kritikerna på kortsidorna – de med de minst konstruktiva men mest omedelbara matchanalyserna och spelarbetygen.

OK, Varberg såg bra ut fram till den tursamma ledningen. Så det smög nog in sig lite väl mycket självtilit i det gäng som alltid måste kämpa om poängen. Man bytte kläder, ville stila och det passade inte. Varberg slappnade av, HIF fick kontakt, började skapa chanser och gavs dessutom alldeles före paus en billig straff. Å andra sidan skulle sedan samme spelare åkt ut för ett andra gula när han stoppade Max Svenssons omställning i andra. I paus bytte Varberg tillbaka men det hjälpte inte. När de tog över bollen kontrade ett självsäkert HIF och kunde gjort flera än tre.

Kebba Ceesey förlorade varken en luftduell eller närkamp. Max Svensson och Girovic spelade med auktoritet och Rasmus Jönsson var för tredje matchen i rad nog bäst på plan. Han springer mest av alla, han förvaltar alltid bollen klokt och omsorgsfullt. Nu har han också börjat plocka fram teknikern i sig. Som 35 meter långa yttersidor bort till yttern, eller 180 gradiga vändningar. Och djupledslöpningarna och den säkra avsluten, hans tidigare på säsongen saknade fotbolls-DNA, återvänder automatiskt. Att ge den gamle slocknade forwarden ett nytt liv som balansspelare långt från målet var genialt.

Till och med Alexander Nilsson såg trygg ut i går. OK, ganska trygg. Tänker inte på dribblingen, den var perfekt, utan på att några andra bollar inte kom där han tänkt de skulle hamna och att an stannade kvar på linjen nån gång för mycket. Gillar å andra sidan att han tog för sig och flera gånger gick ut och boxade bort höga inlägg. Med auktoritet.

Men för ett lag som just kravlat över kvalstrecket är och kommer varje match vara en prövning. Speciellt med alla nyckelspelarna skadade och hemma mot Östersund den kloke, mångsidige Mix som även kallas Diskerud avstängd. För ett mycket tveksamt, ja rent av löjligt gult. För det innebär att Jakob Voelkerling Persson troligtvis fortsätter i backlinjen och jag gillar honom bättre som defensiv mittfältare. Han fyller först 20 på söndag och är naturligtvis väldigt lovande men han gör också emellanåt stora misstag. Som man inte har råd med i backlinjen.

HIF har sett bra ut sedan storförlusten i Malmö. Där skedde vändningen. Sedan har man också fallenhet för att rasa ihop mentalt när det går emot- som sista halvtimmen hemma mot Kalmar när Olsson blev skadad. Men däremellan visar man att HIF motsvarar mina högt ställda förväntningar. De har tvingats skramla ihop en startelva och panta flaskor för att betala domararvordet, typ, men ändå håller de helt acceptabel allsvensk klass. De kan fortfarande sluta åtta som jag tippade före säsongen och bli elva som jag tippade i halvtid. Elva är väl troligare men de är inte ett sämre allsvenskt lag än de som kommer sluta åtta, eller nia. Det blåser alltid i Helsingborg. Som mentalt, kämpande kollektiv efter tre månaders motvind, tillhör HIF seriens topplag.

Till sist cred åt en som sällan får det – Olof Mellberg. Han har förmågan att organisera ett lag, och omorganisera, och omomorganisera. Han har dessutom genomfört ett par spännande taktiska rockader varav en fått Rasmus Jönsson, den f d landslagsspelaren, att återuppstå. Plus att göra den kontraktsmässigt gatuhundslike Martin Olsson till blågul igen. Utan Olof hade HIF varit på väg i full fart mot Superettan. Sedan är det en annan sak att vändningen, den spelmässiga polletten, föll ned i samband med storförlusten i Malmö då tränaren satt på läktaren. Men det var just där och då som säsongen vände för Helsingborg.