Bättre inte bra nog

Jag minns. Mitt rödfärgade stresshormon ammygdala påminner mig om förlusterna medan jag själv, fotbollssupportern, försöker hålla mig till segrarna. Jag var i Göteborg båda gångerna HIF säkrade SM-gulden, de första efter 1941. Jo, jag minns även förlusten på Nya Ullevi mot Häcken säsongen före och just nu är det förlusterna som får mig att gå omkring och känna en lätt fasa, en stigande oro. Det är en känsla av obehag och oundviklig olycka som kommer springande utan boll innesluten av öde Olympia-läktare. Det är inte så lite ångest förknippat med ”di röe” i början av oktober 2020. 

I början av säsongen spelade de dåligt, var utan självförtroende. Vändningen kom mot Malmö då de med Olof Mellberg på läktaren men med nyrenoverad taktik bjöd bra motstånd.

Sedan kom alla skadorna, det mer förändrade spelsystemet med 3-6-1 och Rasmus Jönssons geniala och fria roll på mittfältet.

De senaste två matcherna har HIF dominerat och borde ha fått sex fräscha poäng. I stället har det blivit nesliga nederlag mot två av de lag de absolut borde ha efter sig i sluttabellen – om de spelar så här bra. Men när det nu inte räcker – då blir man ganska orolig. 

Mitt liv som HIF-are började ju med en traumalik förlust: 1-10 mot MFF. Den första match jag gick alldeles själv på var en förlust mot Elfsborg – jag borde ha fyllt sju år då jag cyklade dit på min blå King med rödvit puda – exakt HIF:s dress förde hade vita strumpor med två små smala ränder högst upp! 

Jag minns inte matcherna 1968 men tog kvalchocken 0-4 mot helvita ÖIS med fattning. De hade ju med Agne Simonsson och samma dräkter som Leeds United. Liksom alla degraderingarna de kommande 15 åren, det var bara så – HIF gick inte att lita på vilket gjorde kärleken mer innerlig och ja, starkare. 

På ett sätt har kärleken varit villkorslös. Man har haft dåliga styrelser, usla tränare och haltande organisationer. Man har för det mesta haft alltför lite pengar men ibland har alltför mycket pengar skapat samma fatala resultat, på planen. Men ett rödtröjat lag på Sveriges kanske bästa gröna fotbollsgräs, den vackra romantiken går inte att lösgöra sig från. 

Jag minns tydligt hur det goda rehab-humöret tvärvände på Olympia den svinkalla, novembereftermiddagen för snart fyra år sedan. Men på något sätt var det rättvist för HIF under Henke var ett riktigt dåligt lag utan varken kvalité eller bra ledarskap. Men nu, nu när de faktiskt utstrålar kvalité, gemenskap och vilja men ändå förlorar en massa matcher på onödigt vis – då gör det lite ont, nästan på riktigt för det är inte längre rättvist.   

Nästa match är mot guld-jagande Häcken hemma. Olof Mellberg är avstängd igen…