Ointressanta landskamper

Få lär minnas Ryssland-Sverige 1-2. Än färre såg förmodligen matchen. Själv var jag på fotbollsträning. Sveriges allra minst sedda landskamp var förmodligen Östtyskland 2-2 i Halmstad en vacker majkväll 1982. Kalmars Tony Persson och ”Poletten” Larsson gjorde mål. Då satt jag tillsammans med Nalle Gadd och Johan Ström i en studentlya i Lund och såg Hamburger SV-IFK Göteborg på TV. Bredvid Europacupfinalen tre år tidigare det största som hänt svensk klubblagsfotboll men uppenbarligen inte större än att man tyckte man kunde lägga en landskamp samtidigt. Torbjörn Nilsson, Dan Corneliusson gjorde mål, vem gjorde det tredje, Tommy Holmgren? 

Svenska Fotbollsförbundets oförmåga tydliggörs emellanåt. Själv tycker jag att de och Idrottssverige tagits som gisslan av Covid-19-politkerna. Att krogar och restauranger serveras sprit och folk trängs är OK men de kan inte sitta 500 nyktra personer på Friends Arena.  Det är absurt och i förlängningen förödande för svensk idrottsrörelse. Framförallt för att de inte lyckats skapa opinion och sätta hög press på sportförnekande smittskyddspolitiker och regeringen. 

Nu väntar en ny landskamp på söndag och en på onsdag, tror jag, innan vi slipper det för den här gången. En slags frånvaromatcher – ingen bryr sig utom de på plan. Det mest glädjande i går var väl att Martin Olsson och Viktor Claesson fick göra comeback efter alla frånvarosäsonger.