Det allsvenska undantaget – småklubben Malmö FF

Det är småklubbarnas säsong – jag skrev om det för två veckor sedan – att det mest anmärkningsvärda den här Covid-19-allsvenskan är de även vanligtvis publiklösa landsortslagen framgångar på de stora, rika publiklagens bekostnad. Häcken, Sirius och Elfsborg – vem trodde på dem?

Det finns ett undantag. Det känns som att MFF vann allsvenskan när de förlorade i EL mot Granada. MFF hade ett svårt program samtidigt med kvalet i augusti och september.  Jo, de tappade många poäng men spelmässigt var de helt överlägsna konkurrenterna. Trots splittringen. Faktum är att de inte ens har haft någon prestationssvacka på 22 omgångar och det är inte troligt de får det innan de säkrat seriesegern. Visst – hade det följt en rad täta matcher efter förlusten hade poängtapp där känts som ett naturligt sätt att bearbeta inställda utlandsresor men nu har det kommit två landslagsfönster som gett möjligheten att starta om, byta fokus och läka AC:s skada. 

Så varför har MFF klarat det konkurrenterna – de tre Sthlms-klubbarna (och i viss mån IFK- Norrköping och Häcken) misslyckats med. 

Jag tror den stora skillnaden är organisation och struktur. Stockholmsklubbarna lever högt på sina publiksiffror och rivaliteten det skapar.  Även lönemässigt. Den är helt försvunnen nu  vilket har skapat osäkerhet, misstänksamhet, disharmoniska omklädningsrum och chockande många felbeslut högst upp i organisationerna. 

AIK gav inte sin superlojale tränare några pengar till nyförvärv. Så han satsade på unga spelare som skulle utvecklas och bli bra till hösten. Så fick han sparken direkt och man tog de statliga Covid-19-pengarna och investerade dem i många och gamla men alla dyra nyförvärv. 

Jag skrev före säsongen att Paulinho var allsvenskans sämsta värvning – och fick överraskande rätt. Hammarbys säsong kan också karakteriseras av, liksom de båda andra klubbarna, oförståndig målvaktspolicy skadade mittbackar, och att han som ser sig som lagets stjärna ville bli Bosman men ingen annan klubb i världen ville betala det som Hammarby gjorde. Så han kom tillbaka med svansen mellan benen. I senaste matchen slog han in en målvaktsretur – och firade naturligtvis som om han gjort hela jobbet alldeles själv. Innan de andra spelarna, de lagkamrater han övergav redan i somras, hann i kapp honom och fick det att för några ögonblick se ut som målet var resultatet av en laginsats.    

Jag hade fel när jag trodde att Djurgården skulle bli tvåa i allsvenskan. Laget verkar implodera. Svindyra bänkspelare står i dplay och kritiserar ledningen samtidigt som klubben värvar ännu dyrare ersättare som får spela på fel positioner för att bänkspelarna är just så dåliga på att göra mål som ledningen alltför sent insett. Så jag fick rätt i att Kalle Holmberg kan mycket på en fotbollsplan men aldrig varit eller kommer bli en riktigt målskytt – även om han petade in många i Peking en säsong bredvid Totte Nyman. 

Vilket är en av två förklaringar till att Norrköping inte kunnat utmana – 55 % av Totte Nymans genialitet är bortkastad utan en boxspelare som kan ta till vara och omsätta den i mål. 

Malmö FF har en stabil organisation byggd på tradition och klubbens grundläggande, sekelgamla värderingar. Det är gamla spelare lite överallt – på gott och ont. Men när det blåser motvind står man samman, man splittras inte som i huvudstaden, och på Ullevi. 

Man värvar numera alltid tränare utan bindning till klubben vilket är klokt men också blir ett stort problem när det blåser emot och tränaren isoleras. Men i framgång fungerar det, så länge man anställer bra tränare. Jon Dahl Tomasson verkar vara det. Man är inte rädd för att ge talanger stort förtroende till skillnad från de 08-klubbarna (post Norling). Djurgården – har de över huvud taget någon ungdomsverksamhet hela truppen verkar vara köpt numera.   

Vad jag vill komma till genom att ge exempel på motsatsen är att Malmö FF på många sätt, utom ekonomiskt, liknar en allsvensk småklubb. De två små fnurror som media pressade fram under augusti (Rasmus Bengtsson och Marcus Antonsson) försvann ganska omgående utan att några hårda ord blev sagda. Och framförallt kommunicerade inte klubben genom media – vilket till exempel Djurgården och Bosse Andersson verkar föredra. 

Inte ens under det tuffa regemente Uwe Rösler förde hördes gnäll och klagomål – förrän säsongen var slut. Det var säkert också därför man kom så långt i Europa – omklädningsrummet var slutet och starkt. 

Ytterligare en liten detalj – flera har gamle ikonen Rosenberg som agent. Det skapar förtroende och lojalitet, inga knarklangare som mellanhänder. Det finns naturligtvis problem och den dagen Rosenberg tvingas välja, klubb eller kund, blir det mindre lågmält men trots allt. Det är småklubbarnas allsvenskan 2020.   

Det finns ett undantag. Det känns som att MFF vann allsvenskan när de förlorade i EL mot Granada. MFF hade ett svårt program samtidigt med kvalet i augusti och september.  Ja de tappade många poäng men spelmässigt var de helt överlägsna konkurrenterna. Trots splittringen. Faktum är att de inte ens har haft någon prestationssvacka på 22 omgångar och det är inte troligt de får det innan de säkrat seriesegern. Visst – hade det följt en rad täta matcher efter förlusten hade förluster där känts som ett naturligt sätt att bearbeta Granada men nu har det kommit två landslagsfönster som gett möjligheten att starta om, byta fokus och läka AC:s skada. 

Så varför har MFF klarat det konkurrenterna – de tre Sthlms-klubbarna (och i viss mån IFK- Norrköping och Häcken) misslyckats med. 

Jag tror den stora skillnaden är organisation och struktur. Stockholmsklubbarna lever högt på sina publiksiffror och rivaliteten det skapar.  Även lönemässigt. Den är helt försvunnen nu  vilket har skapat osäkerhet, misstänksamhet, disharmoniska omklädningsrum och chockande många felbeslut högst upp i organisationerna. 

AIK gav inte sin superlojale tränare några pengar till nyförvärv. Så han satsade på unga spelare som skulle utvecklas och bli bra till hösten. Så fick han sparken direkt och man tog de statliga Covid-19-pengarna och investerade dem i många och gamla men alla dyra nyförvärv. 

Jag skrev före säsongen att Paulinho var allsvenskans sämsta värvning – och fick överraskande rätt. Hammarbys säsong kan också karakteriseras av, liksom de båda andra klubbarna, oförståndig målvaktspolicy skadade mittbackar, och att han som ser sig som lagets stjärna ville bli Bosman men ingen annan klubb i världen ville betala det som Hammarby gjorde. Så han kom tillbaka med svansen mellan benen. I senaste matchen slog han in en målvaktsretur – och firade naturligtvis som om han gjort hela jobbet alldeles själv. Innan de andra spelarna, de lagkamrater han övergav redan i somras, hann i kapp honom och fick det att för några ögonblick se ut som målet var resultatet av en laginsats.    

Jag hade fel när jag trodde att Djurgården skulle bli tvåa i allsvenskan. Laget verkar implodera. Svindyra bänkspelare står i dplay och kritiserar ledningen samtidigt som klubben värvar ännu dyrare ersättare som får spela på fel positioner för att bänkspelarna är just så dåliga på att göra mål som ledningen alltför sent insett. Så jag fick rätt i att Kalle Holmberg kan mycket på en fotbollsplan men aldrig varit eller kommer bli en riktigt målskytt – även om han petade in många i Peking en säsong bredvid Totte Nyman. 

Vilket är en av två förklaringar till att Norrköping inte kunnat utmana – 55 % av Totte Nymans genialitet är bortkastad utan en boxspelare som kan ta till vara och omsätta den i mål. 

Malmö FF har en stabil organisation byggd på tradition och klubbens grundläggande, sekelgamla värderingar. Det är gamla spelare lite överallt – på gott och ont. Men när det blåser motvind står man samman, man splittras inte som i huvudstaden, och på Ullevi. 

Man värvar numera alltid tränare utan bindning till klubben vilket är klokt men också blir ett stort problem när det blåser emot och tränaren isoleras. Men i framgång fungerar det, så länge man anställer bra tränare. Jon Dahl Tomasson verkar vara det. Man är inte rädd för att ge talanger stort förtroende till skillnad från de 08-klubbarna (post Norling). Djurgården – har de över huvud taget någon ungdomsverksamhet hela truppen verkar vara köpt numera.   

Vad jag vill komma till genom att ge exempel på motsatsen är att Malmö FF på många sätt, utom ekonomiskt, liknar en allsvensk småklubb. De två små fnurror som media pressade fram under augusti (Rasmus Bengtsson och Marcus Antonsson) försvann ganska omgående utan att några hårda ord blev sagda. Och framförallt kommunicerade inte klubben genom media – vilket till exempel Djurgården och Bosse Andersson verkar föredra. 

Inte ens under det tuffa regemente Uwe Rösler förde hördes gnäll och klagomål – förrän säsongen var slut. Det var säkert också därför man kom så långt i Europa – omklädningsrummet var slutet och starkt. 

Ytterligare en liten detalj – flera har gamle ikonen Rosenberg som agent. Det skapar förtroende och lojalitet, inga knarklangare som mellanhänder. Det finns naturligtvis problem och den dagen Rosenberg tvingas välja, klubb eller kund, blir det mindre lågmält men trots allt. Det är småklubbarnas allsvenskan 2020.