Superligan och World Series / Barça och Brooklyn

De bästa har alltid velat ha en egen ”klubb” eller ”close community”. De 16-18 rikaste fotbollsföreningarna i Europa, liksom FIFA, söker en ekonomisk ”quick fix”. Initialt får Superligan säkert ett fett TV-kontrakt. Så Covid-19-förlusterna kan kvittas. På lång sikt tror jag det är en katastrof.

Vad är det som genererar intresse för storklubbar som t ex FC Barcelona? Jo dels de stora stjärnorna och det bra spelet, dels supportrarna och lojaliteten. Det kan tyckas överdrivet men vad är det exakt som får dig att följa ditt favoritlag och göra det livet igenom? Handen på hjärtat är det i princip allting utom just en högst tillfällig stjärna och badgekissser. Eller namnet på motståndarna.

Vi har en på bräckliga grunder starkt känslomässig relation där platsen och historien spelar en viktig roll. Och inget skapar större känslor än derbyn. Ifall mötena med de lokala rivalerna uteblir, när du lyfter klubben ur sitt historiska och sociokulturella sammanhang tror jag de dör. Vi är stolta över ursprunget, den ärvda relationen och Dalkurd är ett bra exempel på motsatsen. Dessutom är vi dragna till småklubbar som överraskar. Vi älskar när sportsliga humlor flyger för en säsong. Stängda serier, oavsett sport, fungerar uselt i Europa.  Jag tror säkert Superligan blir en succé, i Asien. Klubbarna säljer säkert lika många tröjor och kinesiska, indiska och japanska TV-bolag betalar fet ersättning för matcher på lunchtid. Men klubbarna förlorar samtidigt det allra viktigaste.

Brooklyn Dodgers är fortfarande en kulturell, men ganska död, institution i amerikansk sportkultur. De var med och bildade proffsligan på 1880-talet. Deras rivalitet med Yankess på andra sidan East River följdes av hela nationen. Det var den första klubb att acceptera afroamerikanska spelare 1947. De vann äntligen sin första titel 1955 och såldes/flyttades omedelbart till LA. De vann tre titlar strax efter flytten, två på 80-talet och så nu i natt, som det anemiska LA Dodgers.

I samband med flytten försvann nästan all flärd och identitet. Sånt här funkar hyfsat i det varumärkesdrivna USA men europeisk supporterkultur är annorlunda och betydligt mer romantisk än resultatbaserad. Vi skulle heller aldrig få för oss att kalla Champions League för World Series eller liknande eftersom vi tycker det är betydligt finare med en lokal, nationell titel än den märkliga smått löjliga cirkus som kallas att FIFA Club World Cup. Ungefär samma känslomässiga kallsinnighet har vi till UEFA Nation League vi inte riktigt fattat idén och reglerna med, förutom de kommersiella konsekvenserna. 

Jag förstår att storklubbarna försöker maximera vinsterna och varumärket men de kommer tappa sin identitet och på sikt även supportrarna. Jag tror inte ens Superligan realiseras – det är snarare ett hot i hopp om en omfördelning av TV-intäkterna med FIFA i rollen som utpressare. Det är troligtvis också en knäck för relationen mellan UEFA och FIFA.