Presshistoria

“Anfall är bästa försvar” påstod modiga fotbollsteoretiker för 50 år sedan.  Framförallt det Ajax som krossade den fega, destruktiva italienska catenaccio-kulturen. Den enskilt mest utvecklade taktiska delen av herrfotboll de senaste 15 åren är förmodligen just anfall som första försvar. Med återerövring som målsättning, och mål som belöning. Ju fler försvarare engagerade i att spela upp bollen – ju fler motståndare kan pressa. 

Min egen första stora upplevelse av detta var Marco Bielsas Chile i Parken för drygt 11 år sedan (”Är 3-3-1-3 framtidens fotboll?”). Pep Guardiola har sedan utvecklat både pressen och målvaktens ansvar att lösa upp motståndarnas press. Jag minnas hur häpen jag blev när Glenn Strömberg beklagade sig i Viasat och sa att han inte förstod varför målvakten i Man City inte bara tjongade upp bollen och slapp pressen. Det är två år sedan. 

Idag kommer Glenns relativa expertanalyser säkert leda oss genom den tidiga men relativa Ligafinalen Liverpool-Man City. En match Jonathan Wilson i The Guardian i en lång artikel om pressens historia hävdar: “could be a key milepost in the continuing evolution of pressing.”

Wilson menar att pressens utveckling de senaste säsongerna, den som gjort att tysk och i viss grad engelsk klubbfotboll dominerat Europa, är spelarnas individuella fysik (och koordinerade löpningar, skulle jag tillägga). De orkar springa mer och tackla hårdare än förr och mer än Messi. Och andra latinska stjärnor inte i första hand kända för att vinna närkamper och 50/50-bollar. 

Hur är det i allsvenskan? Jo i dag råkar också två av seriens bästa offensiva presslag mötas. I Malmö. MFF är bäst i båda ändarna. Deras backar och framförallt defensiva mittfält är överlägsna på att spela sig ur med en touch – det är Jon Dahl Tomassons förtjänst. Det är därför MFF presterar så pass mycket sämre utan AC, Rakip och Lewicki (och han som var allra bäst på det- Bachirou). De är också de som vågar pressa med flest spelare för att Anel är så pass snabb och bra att han kan vinna löpduellerna från mittplan. Eller har återupprättat glidtacklingens roll i svensk elitfotboll, trots plastgräset. Alltså vågar MFF mer. Skrev om det i somras.  Kanske är detta också orsaken till den annars i mitt tycke oförståeliga petningen av Rasmus Bengtsson – med den nya än högre pressen tvingas han ta löpdueller från halva plan, det är vid 35 års ålder och med ett taskigt knä inte längre hans starkaste sida. Då finns det bättre alternativ, tycker JDT.  

Sirius är väldigt duktiga i den offensiva pressen och har gjort många mål på den. Däremot tillhör man seriens sämsta lag när det gäller att spela sig ur den. En orsak är målvakten Lukas Jonssons lynniga, instabila, eller ska vi helt frankt kalla dem fantasifulla fötter. Jag tror att halvtidsresultatet 2-1 även blir slutresultatet i dag för det är MFF som dikterar. Efter förra matchen blev Siriustränaren Henrik Rydström så förbannad på Lukas lynniga fötter att han petade sin givne förstemålvakt för en väldigt osäker back up. Men varför Lukas såg ovanligt dålig ut mot MFF i Uppsala var inte Lukas fel utan MFF:s förtjänst. Det borde Rydström förstå och inte ytterligare bidra till sin förstemålvakts dåliga självförtroende.

Målvaktens fötter är också något som kan avgöra den andra oerhört betydelsefulla matchen i Skåne i dag. Alla lag analyserar sina motståndares uppspelsvägar. I datorn kan de få fram exakta tal och kartor på hur motståndarna passar när pressen är på ett visst sätt. I det fallet kan målvaktens roll inte övervärderas. Det är också något lagen tränar väldigt mycket på. Vad gör målvakten – i varje given situation?  Om man kan lista ut målvaktens vanor och öka risken kommer han till slut att börja göra som Glenn förordar – tjonga upp och förlora bollen bara för att motståndarna har läst och lärt och nu bidrar till att krossa målvaktens självförtroende.    

Ju bättre, ju mer erfaren och ju mer samspelt målvakten är med boll och lagkamrater, mot pressen, desto bättre. Ifall man stora delar av säsongen tvingats använda oerfarna tredje- och fjärdemålvakter, som HIF fått, ger det naturligtvis motståndarna en stor, stor fördel. Det kan mycket väl avgöra dagens kvalrysare på Olympia. 

PS ”Press och understöd” döptes det till när Bob Houghton introducerade återerövringen i svensk fotboll 1974. Samma år var förbundskapten ”Åby” Erikcssons landslag nära att ta sig till semifinal i VM.  Åby var inte så intresserad av taktik och framförallt inte av forwards. De skulle bara skulle göra mål, skit samma hur. Utan boll hade forwards inga som helst uppgifter. Åby sa åt dem att gå omkring och vila eftersom flera av dem var rökare och behövde ta igen sig. Assisterande tränaren Laban Arnesson insisterade på att koordinera anfall och mittfält. åtminstone vad gällde löpvägar och uppspelsmönster. Åby gav honom fria händer så länge hans målgörare ”slapp springa i onödan”.