Vad gör vi nu?/ Janne Anderssons ledarskap som litteratur

Hösten 2018 rankade Fourfourtwo Janne Andersson som den 17:e bäste tränare /manager i världen. 

I november 2020 har herrlandslaget i fotboll aldrig varit sämre, rent statistiskt. Janne Anderssons A-lag har förlorat fem raka matcher. Han blir dissad lite varstans, är lovligt byte, dessutom i Covid-karantän idag lördag mot Kroatien. Tillsammans med Radioprogrammet Sommars producent Henrik Johnsson har han skrivit en ledarskapsbok. Den är bra. Liksom Janne – en väldigt svensk idrottsledare. Han liknar en sosse, som vill vinna.

Den bästa svenska boken i ämnet var nog den vänsterradikala Pia Sundhages. Jannes är bättre. Hans succé som ledare kom sent. Innan han fick sparken som tränare i Halmstads BK brukade han säga att han egentligen ville vara juniortränare och utveckla spelare, medan tid och potential fanns. Inte seniorelittränare. Det såg också mörkt ut fram till senhösten 2014 då han var nära att få sparken från IFK Norrköping. Så gjorde han några positionsförändringar, flyttade ned sin gamle vän från HBK, en långsam brytsäker, spelintelligent innermittfältare, tätade de centrala defensiva ytorna och sedan kunde IFK inte förlora på 14 månader.  

Han återkommer i boken ofta till guldsäsongen 2015 med IFK Norrköping vilket är det enda han någonsin vunnit. Hans förebild är den 20 år äldre handbollsgurun ”Bengan” Johansson, från Halmstad. ”Gurkburken” vann 8 SM-guld och 13 medaljer i OS, VM och EM. 

Som verkställande landslagschef har Janne uppfunnit en synonym till utveckling, på seniornivå – han kallar det process. Han betonar att han vill arbeta med processmål istället för resultatmål. 

Boken är så pass bra eftersom Janne är en ledare men ingen chef. Inte heller någon analytiker, ingen pedagog, ingen revolutionär taktikutvecklare och absolut ingen supernördig detaljgranskare. Han är en stark ungdomstränare bland seniorer. Hans ledord är rättvisa, han hade kunnat vara socialdemokratisk partiideolog (och är han inte bara en lite bredare upplaga av elfsborgaren Ingvar ”Foten” Carlsson? Är receptet till Jannes framgångar rent ut av en del Bengan och del Foten?). 

Allt mynnar ut i att en ledare, eller tränare, eller chef alltid ska veta vad nästa steg är: ”Vad gör vi nu”. Vilket är smart – det är det som är processen och i fall du kan få spelarna att förstå att vi är mitt i en process, en utveckling, så kommer de att köpa dina direktiv. Oavsett det aktuella resultatet. Typ: ”Hallå! Detta är en process, rösta på oss för vi behöver en ny mandatperiod för att förverkliga reformerna”. 

Att leda landslag är raka motsatsen till att leda ett klubblag. Det är därför så många gamla spelare blir usla landslagscoacher och det är en förklaring till att Janne rankas så högt. Janne är en duktig, oerhört systematisk, lagom pedagogisk ledare. Han lyssnar och delegerar. Han sätter ned foten när det så krävs, han ser kollektivet före ”shining”. Han väljer hellre energi än kompetens, hos sina medarbetare. Vilka tycker han är dålig (svenskt dålig) på att ge beröm till just medarbetarna. 

Här och där dyker några lite väl besservwisser -aktiga påståenden upp. Han verkar nästan lite sur, eller trumpen ibland. Så som han ofta var på presskonferenserna efter förluster på Örjans Vall. Vi hade dock en mycket bra relation medan jag jobbade på DN. Janne och Rikard Norling var de två tränare jag hade överlägset bäst relation till. De som inte bara svarade på frågor utan även, på tu man hand, kunde ställa frågor till mig. Sedan skrev jag om konsekvenserna av en av Jannes nära tränarvänners alkoholproblem och när jag så åter träffade honom i Norrköping 2015 på en träning fick jag inte ens kontakt. Vilket jag tycker var en lite överdriven markering. 

Jag förstår inte vad han menar med ”att man kan sy ögonbryn”. Han varnar för att ”framgång inte är någon evighetsmaskin” och tar då ett två säsongers kort exempel. Är verkligen två säsonger en evighet? Jag tycker dessutom exemplet är taskigt, på gränsen till oförklarligt:

Varför peka ut den förbättrade fysträningen som orsak till både bristen på framgång och fem korsbandsskador. Utan den fysen hade det kanske blivit tio, och degradering? I den grunda analysen saknar jag den där ”rättvisan” och den strikta svenska framgångsmoralen som Janne annars gett ett ansikte. 

Nu är det slutgnällt. Jag har redan implanterat ”processtänket”, i mina pojklag. ”Att bygga ett lag” är utgiven på Max Ström förlag