Skryt, lögner, förtal och betyg – Lundhs vitbok röjer i landslagets byk

Olof Lundh är inte enbart Sveriges bäste fotbollsjournalist, han är troligtvis den ende. Det finns de som är bättre på att skriva, analysera, intervjua och förvandla fotboll till epik men rent journalistiskt är Olof Lundh utan konkurrens, ungefär som Zlatan fortfarande är det på planen. Svensk fotbolls behov, av båda, är lika stort – fast den ene ständigt haussas och den andre dissas från halvofficiellt håll.

Sveriges ende grävande fotbollsjournalist har i tidigare titlar avslöjat en massa korruption, omoral och pinsamheter i ”vår” oantastliga allsvenska. Nu har turen kommit till Blågult och Lundh tar, om än lite i marginalen, även upp några av sina egna moraliska dikeskänningar. Det hedrar honom. 

Han är rak, tydlig och förefaller mycket uppriktig. En del namn och händelser mörkas men det blir ändå läsning fylld av en massa ”Wow”, ”What?” och ”Vafan!”. Det är ett utmärkt betyg på en bok som vill överraska och avslöja. Utan kortbyxorna är det en fiktiv, insynsskyddad värld befolkad av män och pojkar som är väldigt måna om att tjäna mycket pengar. Som även gör det och allra helst skryter lite lagom om det. Det är därför den 54-årige mannen på omslaget är iklädd exklusiv, mörk kostym, bär grov handledslänk och är i färd med att knäppa kavajen så vi ska förstå att han inte är lika otränad och överviktig som många kollegor. Ändå. De enda i hela karusellen av spelare, managers, agenter, rådgivare, inkast-tränare, förbundspampar med flera som inte blir jätterika är journalisterna/fotbollskommunikatörerna vilka samtidigt är helt nödvändiga för att de som betalar (supportrar, TV-tittare) ska se att superkarusellen faktiskt snurrar. 

Men det som skrivs är numera nästan alltid på karusellens villkor. Därför är Lundhs nya volym en slags vitbok som går igenom olika konflikter och bråk – de flesta dolda och nedtystade på grund av den oheliga alliansen mellan de inblandade. Jag tror kanske att icke-journalister ibland kan tycka det blir långtråkigt eftersom det, förutom början, handlar uteslutande om landslaget ur ett journalistiskt perspektiv. Samtidigt kan man inte låta bli att förundras över när landslagskollegor bråkar om vem som skulle fått Guldbollen, eller vem som har högst ersättning från den gemensamme skotillverkaren. Skryt, förtal och lögner är legio på karusellen och journalisterna stående vid sidan lyssnar andäktigt och snappar lyckliga upp ett exklusivt citat eller två. Mot en gentjänst. 

”Landslaget enligt Lundh” (Bazar) är en utmärkt svensk sportbok. Jag har blott några få invändningar. Låt mig ta två som båda handlar om journalisternas enda lilla möjlighet till inflytande och påverkan: ”startelvan” och betyg. 

Att indirekt betala insiders för att läcka startelvan framställer Lundh närmast som en konst. Personligen har jag svårt att tänka mig något mer ointressant än exakt vilka namn som startar viktiga matcher – alternativen är få och blir dessvärre än färre. Lundh excellerar och försöker jämföra det med demokratibegreppet. Startelvan är dock mer av intern lagpsykologi – du vill kunna förbereda dig eller bearbeta besvikelsen. Det enda viktiga med laguppställningen är om en tveksam/skadedrabbad kan spela ej – men det har inte med själva ”startelvan” att göra. Det är endast halsduksviftande suckers som bryr sig om startelvan.  

Så betyg. Lundhs tes är att alla bryr sig om betyg, oavsett vad de säger. Av de som sätter betyg bland svenska fotbollskommunikatörer är det kanske en av tio som faktiskt förstår sig på fotboll. De andra är som Olof Lundh, älskar fotboll, skriver massor är mycket initierade men skulle inte (aningen överdrivet) kunna matchcoacha ett knattelag, än mindre själva spela med på samma nivå. Lundh och de andra förblir en slags välavlönade ”wannabies” som ska sätta betyg på sånt de faktiskt inte begriper. Låt mig ta den mångårige ordföranden i sportjournalisternas egen medlemsklubb som exempel. Han, liksom Lundh och nästan alla andra, ger automatiskt högre betyg till en målgörare. Varför? Och samme geni kan om målvakter skriva: ”släpper in fyra mål – då kan man inte få godkänt”.

Om det omdömet gör honom till ordförande, hur står det då till med medlemmarnas förståelse? Det är ju journalistik på en nivå som hade varit skrattretande ifall det inte var oerhört föraktfullt i sin sorgligt, naiva okunniga uttryck – din prestation som siffra, presterad av en clown. Skulle Lundh och de andra allvarsamma betygsättarna acceptera att deras yrkesutövning blev betygsatt av spelare, ledare och andra som har fotbollen som yrke? Självklart inte – när Zlatan eller någon annan kritiserar deras jobb blir de oerhört förnärmade. Eller tänk ifall kollegor som behärskar svenska språket bättre än den brusnivå som till exempel Olof Lundhs Fotbollskanalen ofta ligger på skulle betygsätta de texterna språkligt?  Det hade blivit många ”WOW”!  

Jag ser fram emot nästa bok. 

Jag önskar mig en om damfotboll för där finns hur mycket skit, svek och omoral som helst att blottlägga. Eller så vill jag ha ett helhetsgrepp om spelmarknaden. Om fotbollens medmissbruksliknande beroende av den jävligt tveksamma globala missbrukarindustrin, om TV-bolagen och de många miljoner ”tipsorakel” som indirekt betalar Olof Lundhs lön. Vilket väl är anledningen till att han inte vågar fördöma det i Fotbollskanalen som ju till och med medvetet blandar ihop journalistiskt material med annonser för spelbolag för att lura läsarna. Kan man skriva kritiska texter om syltsnylt medan andra handen fortfarande skrapar upp resterna i botten av burken? 

PS När jag recenserar boken i dagstidningarna kommer jag även betygsätta den…. 🙂