Den sjuka svenska fotbollsjournalistiken

Redan titeln antyder självbilden. Det är evangelisternas tolkning i Bibeln som lanserat det litterära begreppet ”enligt” och författaren har gett sig en liknande, lite pompös, roll i ”Landslaget enligt Lundh”. Smädad, hånad och förlöjligad av de andra yrkeskategorierna i vår fotbollsvärld försöker han här återupprätta svenska fotbollsjournalistkårens uppdrag och betydelse. Som betygsvetenskapen och konsten att vara först med ”startelvan”. 

Fotbollsskribenterna är fotbollsvärldens illa ansedda, strypkopplade men helt omistliga hundar. Åke Stolt är inne på samma spår men från ett annat perspektiv i hans nya väldigt läsvärda nostalgibok. I det utomordentliga 27-sidiga kapitlet om Zlatan ägnar han mycket plats åt kårens utsatthet, dess undfallenhet och brist på vad jag tolkar som ren jävla yrkesheder. Stolt är gammal nog att känna till begreppet ”etik” och skriver att han ångrar att han som kårens nestor inte reste sig och gav Svenska Fotbollsförbundet ett ultimatum på presskonferenserna med Zlatan: ”antingen får Aftonbladet vara med eller så går vi alla härifrån”. Jag förstår att Stolt ångrar sig. Idag är det fortfarande samma dilemma fast lojaliteten med spelarna och deras agenter har blivit än viktigare: den mixade zonen som fotbollsjournalistikens ultimata rastgård.  

För att fotbollsskribenterna inte ska lockas att, likt Olof Lundh i sina böcker, arbeta som yrkesetiken påbjuder matar man dem med små, betydelselösa uppdrag – smulor de tacksamhet och lojalitet tar emot från den hand de kritiskt ska bevaka men istället ständigt väljer att slicka ren. 

Svenska fotbollsskribenter får till exempel rösta på Luka Modrić som världens bäste fotbollsspelare 2018. De får också kora månadens spelare i allsvenskan. Vem som är den bäste spelaren kan naturligtvis alltid, nästan alltid, diskuteras men man kan säga att det inte är enbart marknadspriserna och tidningsrubrikerna som utgör det rättvisa betyget.

I recensionen av Lundhs i stort sett alldeles utmärkta bok tar jag upp flertalets oseriösa, ibland rent patetiska brist på den kunskap vi kan kalla ”spelförståelse”: förmågan att värdera fotbollens olika detaljer och mekanismer. 

Okunskapen finns förstås lite överallt, inte minst hos ägare och i styrelserum där man liksom skribenterna i första hand vill associeras med fotbollsstjärnorna och omedelbara framgångar. De som arbetar ”på fältet” har spelförståelsen och när de värderas och betygsätts av skribenter som saknar samma erfarenhet och analysförmåga resulterar det naturligtvis i hånfulla kommentarer i omklädningsrummen.   

”Månadens spelare” är ett bra exempel på hur några av landets mest namnkunniga fotbollsskribenter accepterat ett litet obetydligt men bekräftande juryuppdrag på fotbollsindustrins villkor. Ett uppdrag som får deras okunskap att här förtydliga rollen som godisfixerade, knäsittande hundar i svensk fotbolls rastgård.

Unibet betalar, Svensk Elitfotboll organiserar, allsvenskans lagkaptener sägs vara involverade och följande journalister har lika svårt att skilja på sina roller och inse beroendeställningen och missbrukarmönster som Pawel Cibicki verkar ha haft: ”Alexander Axén (Dplay), Irma Helin (Dplay), Olof Lundh (TV4), Noa Bachner (Expressen), Anders Bengtsson (Offside), Per Bohman (Aftonbladet)”. 

”Finalisterna för december är: 

Christoffer Nyman, IFK Norrköping 
Moses Ogbu, Mjällby AIF
Astrit Selmani, Varbergs BoIS ”

”Tidigare vinnare den här säsongen är 

Juni: Sead Haksabanovic, IFK Norrköping
Juli: Isaac Kiese Thelin, Malmö FF
Augusti: Stefano Vecchia, IK Sirius
September: Christoffer Nyman, IFK Norrköping
Oktober: Ola Toivonen, Malmö FF ”

Kan ni urskilja ett mönster? De enda spelare 2020 som enligt statuterna ”gjort bäst bestående sportsliga avtryck under den senaste månaden” är forwards och inte vilka forwards som helst utan de som gjort flest mål och i viss mån råkat bokföras en tillfällig assist eller två. 

Personligen tycker jag det ger en ganska skev och okunnig bild av modern fotboll eftersom forwards sällan utgör mer än 10-20 procent av lagets spelare. Och att svensk fotbolls mest framträdande spelare  (med några undantag) varit defensiva spelare. Kanske är det en orsak till att tillväxten i svensk herrfotboll är så miserabel: man hyllar medelmåttiga målskyttar medan Europa lockar mer defensiva talanger med löner, titlar och inte minst uppskattning och stolthet? 

Bilden blir än tydligare ifall vi inkluderar tidigare säsonger. Vi plockar bort 2017 eftersom juryn troligen var annorlunda den säsongen och utsåg fyra mittfältare och två forwards. Så 2016, 2018, 2019 och 2020 har hejarklacken av kunniga, självständiga fotbollsjournalister gett utmärkelsen, och Pawel Cibickis pengar, till en mittback, två mittfältare och 21 (tjugoen) allsvenska forwards. 

I till exempel Olof Lundhs eget ”Fotbollskanalen” ges priset stort utrymme. Ett mått på hur viktigt utmärkelsen egentligen är kan man få av hur allsvenskan behandlar den. ”Allsvenskan.se är en officiell sida för Allsvenskan (Swedish Football League)”. I fall du idag 6:e december 2020 söker på månadens spelare på ”allsvenskan.se” har de inte uppdaterat den sedan juli månad.

På sidan med novembers kandidater har de upprepat samma utgång två gånger – ett märkligt sätt att manifestera sitt uppenbara ointresse. 

Uppdragsgivarna kunde inte bry sig mindre men fotbollsskribenterna känner sig uppenbart bekräftade i sin yrkesroll och struntar i att de samtidigt medverkar till att tvätta spelbolagens maltesiska övervinster och indirekt uppmuntra spelmissbruk. För några av landets mest ansedda fotbollsjournalister (och deras utan tvekan stolta arbetsgivare) rättfärdigar utmärkelsen deras positionen i det knä som tillhör makten och spelbolagen.