Dansk VAR-kritik/ den religiösa övertygelsen om att rättvisan är mätbar

”Engelsmännen har gjort helt fel. Det ska vi undvika i Danmark”. Den danske domarbasen stod i TV-studion inför Lyngby-Randers och menade att den där ”millimeterrättvisan” var helt galen. 

Så skönt att höra en domare säga det. Trots den omertá som härskar i domarskåret. Extra skönt efter att just ha sett Brighton förlora en pinne mot Southampton på en galen VAR-straff. På ett domarjuridiskt falsarium.

Varför jag passionerat följer danska och engelska bottenlag kan vi lämna därhän, för tillfället. Tack. Först min frustration över VAR och vad vi i Sverige borde tänka på när vi inför det.

En klen vänsteryttermittfältare ska tackla en annan strax utanför straffområdet, en som är än klenare och aldrig lyckats stå upp i en närkamp på 78 minuter. Brightonspelaren kommer lite sent, axeln träffar även rygg och motståndaren faller teatraliskt- lååångt in i straffområdet. Domaren blåser direkt frispark en meter utanför straffområdet men VAR vill ha ett ord med i laget. Efter två minuter förkunnas det straff. Den initiala kontakten sker utanför men VAR-domarna måste mena att det mesta av tacklingen, eller dess tyngd sker några millimeter innanför.  

Det är fullkomligt absurt och domaren vågar inte själv gå och kolla på sin skärm. Han litar på VAR. Men hur f a n kan VAR-domarna mäta tacklingens intensitet. Första kontakten ska gälla, inget annat och den är klart utanför. 

Den danska diskussionen om millimetrar handlade om offside men danskarnas befriande syn på rättvisa i fotboll blir än klokare med exemplet från EPL. I Danmark hävdar man att det enbart är klara, tydliga offsides som ska korrigeras. När det kommer ned till millimeter vill man inte korrigera de på planen. Var den gränsen ligger är snarast en moralisk bedömning som kan skifta från domare till domare men det är spännande att danskarna vågar. 

Domarbasen (glömt hans namn) medgav sedan att man under de första 60 matcherna (10 omgångar) gjort flera fel. Man har räknat med det men det och att det kommer cirka 30 situationer per år, en per omgång, där det går fel. Första säsongen. Samtidigt har man redan nu gjort 20 korrigeringar till det bättre, alltså ändrat domarnas bedömning. 

Gränsdragningarna är tydliga. För när VAR gäller, det komplicerar också situationen och begreppet rättvisa. När Kamera, ja den Kamera, stämplar en brytande Lyngbyspelare på foten vid 0-0 i första halvlek uppfattar domaren det tvärtom, och ger Kamera frispark för att dt är han som kastat sig och skrikit högst när han ”trampat snett”. Kamera hade redan ett gult så VAR hade kunnat gå in och gett Kamera ett andra, Lyngby hade kunnat vinna årets första ligamatch men andra gula är inget VAR ska lägg sig i – enbart direkta röda och ifall fel spelare straffas, med kort.  

Stig Tøfting, jo den Tøfting, stod bredvid i studion och kritiserade tiden det tar att fatta besluten. Domaren gav honom rätt men menade att det tar tid att se situationen från alla vinklar, att hitta den bästa kameravinkeln. Ibland 2-3 minuter. Snittbehandlingen är 100 sekunder och det är OK. Tyckte domarbasen men som lovade att ”vi kommer bli snabbare. När vi lär oss systemet bättre”. 

Under alla omständigheter – VAR är inte alltid lösningen. Den största faran är förmodligen att ed som sitter och är VAR får en skev självbild – att de ÄR rättvisan, den absoluta, den religiösa övertygelsen om att rättvisan alltid är mätbar. Det är farligt att tro att man är allsmäktig, även framför stora TV-skärmar.