Ett ”The Beast”-löst Burnley?

Turf Moor låter som en typisk fotbollsarena i serietidningen Buster, typ tidigt 60-tal och Melchester Rovers på besök. Eller platsen för morden i Baskervilles Hund.

Den finns i verkligheten och är Premier Leagues i särklass äldsta, om än försiktig renoverad. Här lirar ”antilaget” Burnley FC i samma väldigt engelska färger som Aston Villa och West Ham. Men medan de två andra är från landets två största städer är Burnley och dess 70 000 invånare den minst stad som någonsin haft ett lag i EPL. Att de spelar en tråkig, defensiv men glidtacklingsglad fotboll med mycket attityd och alltid har engelska, eller sydskotska managers gör inte saken bättre. 

En av deras svenska fans har skrivit en liten egen historia: ”The Clarets. Boken om Burnley FC” av Tomas Gustavsson på eget förlag. Som nästan alltid på 1960- och början av 70-talet var det en FA-cupfinal som fick lite vilsna svenskar fotbollssupportrar att bli förälskade. Burnley fick dessutom stryk i den klassiska finalen 1962 mot Spurs – som vann dubbeln.  Det tog Tomas Gustavsson nästa fem decennier att hitta hem, till Turf Moor. Det är en vacker supporterhistoria. En hybrid av personliga minnen, reseguide och klubbhistoria. 

Chris Waddle var spelade manager här och Paul Gasgionge lär ha haft på sig tröjan ett par gånger. Själv minns jag mest Leighton James som gjorde 350 matcher under tre pitstops, eller pubstops, här. När han inte lirade för klubbar som kunde ses i Tipsextra. En av ytterst teknisk vänsterfot och en lång, tjock, svallande kalufs i andra ändan. Danny Ings, som tog vägen över Liverpool till Southampton, är väl dagens mest kände spelare med Turf Moor-förflutet.

PS Den Burnleyspelare jag själv känner till bäst är naturligtvis Brian ”The Beast” Jensen. Kultmålvakten från Nørrebro i Köpenhamn som förde upp The Clarets i EPL 2008, spelade 300 matcher och var en kontroversiell men hängiven och mycket älskad Burnleyspelare. Ifall man nu själv älskat Burnley i 60 år, och bor i Hässleholm – hur kan man undvika att nämna The Beast på mer än två futtiga rader i en hel bok? Och helt utelämna de väldigt underhållande memoarerna från 2010 medan en svensk supportervän får sex sidor av beundran och oerhörda hyllningar? Men det säger väl något om vad Tomas Gustavsson tycker är det viktigaste med att hålla på just Burnley FC.