Borgs storhet växte i sängen

De bästa sportböckerna handlar om tennis, i alla fall har det varit så på 2000-talet. Seklet före var ämnet boxning. Man mot man. Modet att gå upp i ringen närmast naken satt kvar i den generation som överlevt världskrig och massdöd. 

Europeiska intellektuella satsade istället på cykel, vilket även det väl handlar om Sisyfos-mod och klasskamp intill döden. Sedan kom vågen av fotbollsböcker. Försöket att vara delaktig i något annat än det intellektuella utanförskapet. Under ett årtionde skulle alla författare bekänna sin stora, ovillkorliga kärlek till fotboll – oavsett om de begrepp det eller inte för fotboll och fotbollsläktaren var en zon för kollektivt manliga känslor. Och där ville man förstås vara med, inklusive Marguerite Yourcenar. Behovet av att bli en av de röster som hörs mer än de andra är nu extra tydligt i en tid då alla kan publicera böcker, och även gör det. 

Av de fem böcker som nominerades till det mest prestigefyllda sportbokspriset i den engelska språkvärlden i år handlade två om kricket, en om bergsbestigning, en om thaiboxning och vinnaren är en biografi om en rysk dopingtsar. 

2000-talet har omfamnat tennisen. De författare som är födda på 1960- och 70-talet växte säkert upp med ett tennisracket bredvid fotbollsskorna, huvudsakligen tack vare Björn Borg. ”I huvudet på John McEnroe” av Tim Adams är kanske den främsta boken om sport över huvud taget. En tunn, genial liten organbiografi om en hjärna besatt av tennis. Och dess konsekvenser, för världen. Samlingen av David Fosters Wallace artiklar och essäer om tennis ”String Theory” från 2016 är stor litteratur. Samtidigt kom den utmärkta ”När vi var bäst” om svensk tennis guldålder av Mats Holm och Ulf Roosvald. Den nyligen bortgångne sportchefen på Svenska Dagbladet Sune Sylvén skrev många bra böcker om tennis, och Borg men ingen biografi över tennisens motsvarighet till Zlatan. Det går i det här sammanhanget inte att passera spelfilmen ”Borg” om den avgörande femte Wimbledonfinalen 1980 med manus av Ronnie Sandahl. 

Idédebattören och filmkritikern på SvD Jan Söderqvist spekulerar lite i förordet till ” Ren vilja – Berättelsen om Björn Borg” (Bookmark) varför hans biografi är den första på svenska. 

En orsak till att författarna tvekat inför Borg, ”The Iceman”, är troligtvis just hans relation till offentligheten. Han lät sin advokat (”Henning Penning”) skriva en slags beryktad intervjubok om (eller eventuellt med) honom, för 30 år sedan (Borg är exakt lika angelägen om att prisa sin advokat i den boken som ex-frun Mariana är angående mannen som lämnade henne i hennes egna memoarer ”Love Match”). Efter flytten till Monaco 1974 har Borg varit mycket tystlåten inför media och flera gånger belagts med lögner. Bland annat efter det omtalade förtalsmålet om hans kokainkonsumtion mot Magasinet Z i början av 1990-talet.

Björn Borg har haft en avig och negativ inställning till de som valt att skriva annat än hyllningar om honom. Bland annat beroende på att det verkligen skrevs en del lögner om honom. Amerikanen Gene Scott intervjuade Borg 1980 och skrev en lätt slätstruken ballongbollsbiografi som inte ens översattes till svenska. Det finns en uppenbar rädsla för att Borg själv är ointresserad av den sanna berättelsen om hans liv. Samtidigt konstaterar Söderqvist i förordet med ett citat från The New Yorkers chefredaktör att ”inget är mer överskattat än att träffa och samtala med den man ska skriva om”. 

Det är en bra, inte speciellt vördnadsfull biografi. Istället för att huvudpersonen berättar låter författaren dåtidens omvärld förklara eller beskriva Borgs handlade och historia. Det fungerar utmärkt, med ett par decenniers distans. Söderqvist lutar sig ofta mot mannen som blev Borgs nemesis, motståndaren som hade Borg som idol, ideal och sedan hade svårt att tävla utan svensken. Samtidigt som han var Borgs absoluta motsats.  John McEnroe är förmodligen den människa som kommit allra närmast Björn Borg och han har berättat om det i många böcker och filmer. Just spelfilm ”BORG ” är väl den som bäst lyckats beskriva människan Björn Borg.  

Söderqvist skriver initierat, underhållande och inte sällan med ironiskt sälta när Borg helt enkelt snärjt in sig i alltför många lögner, beskyllningar, skandaler och enfald utan tiebreak. En sak verkar dock alla människor runt omkring tennisikonen ense om – han var extremt snål, och girig. Inte enbart med ”game och set”. Några gånger har Söderqvist slappnat av, det blir någon sportklyscha alltför mycket, språket känns då lite som Borgs comeback med träracket 1991 – det är utan tryck. Men det är absolut undantag, när han rekapitulerar matcher, i övrigt är det mycket välskrivet, tempot är lagom högt, sidbytena görs nästan flåsande, av nyfikenhet. Fingrarna tappar fattningen fumlar med bladen. 

Det märks att Söderqvist spelet tennis i många år. Han förstår att värdera och vågar sig t o m in i diskussionen vad som gjorde Borg så exceptionellt bra, de spännande avgörande detaljerna. Som att den tvåhandsfattade backhanden var helt OK när man hade ett så fantastiskt fotarbete (tack vare Percy Rosberg). 

Koncentrationen, hur bra han lyckades stänga ute allt annat i de viktigaste, avgörande bollarna. Borg säger vid ett tillfälle, hans sista Grand Slam-final mot McEnroe (eller Leconte 1982?) att den andre vann nu de riktigt viktiga bollarna – de han brukade göra. Som förklaring på att han från det ögonblicket är en föredetting. 

Söderqvist spekulerar i hur denna koncentrationen tar sig uttryck. Förmågan att försöka fokusera hundraprocentigt är det som gör tennis, golf och andra precisionssporter så spektakulära. Lägg till ett par timmars fysik utmattning under en obarmhärtig sol och du har tennisens essens. 

Själv tror jag att den hårda träningen en den kanske viktigaste förklaring. Kroppen ska inte hålla för enbart fyra timmars tuff träning varje dag. Följaktligen gick han och lade sig klockan 10 och sov tio timmar, varje natt. Det innebar att han kunde tillgodogöra sig de fyra timmarna och kroppen hade tid att hantera den utmattning eller överansträngning som annars träningen garanterat resulterat i. Att aldrig gå ut får alla Borgs flickvänner före 1982 att kalla honom en nörd, en egocentrisk tråkmåns. Jag tror tråkigheten var hemligheten med Björn Borg.  Den bästa träningen är i sängen. 

PS Att träna hårt och länge blev snabbt den svenska modellen. Det innebar till en början många stjärnor vilket ökade kraven på att vara bäst, tidigt. Träningsdoserna, även de rena styrketräningspassen ökade i en ålder då kroppen fortfarande växer och är skör. Inom ett decennier blev övertränade världsklassjuniorer och kroniska axelskador normen. Under de senaste 20-25 åren har Sverige fortsatt vara bland världens bästa länder vad gäller 15-åringar men har inte fått fram en ny topp 100-rankad spelare på 20 år – undantaget den skadade/sjuke Robin Söderling. Det är en stor tragedi, kanske hade den kunnat undvikas ifall de ansvariga i svensk tennis insett att Björn Borgs storhet tog sängvägen.