JDT – allsvenskans sämste tränare?

Jag tycker det prestigefyllda Allsvenskans Stora Pris är ett pajaspris. Så jag gör egna listor och egna utmärkelser. Kriterierna är INTE att man måste ha spelat minst 20 matcher för att överhuvud taget räknas eller att man automatiskt är bäste tränaren bara för ett ens lag sprang hem serien. Jag listar till exempel allsvenskans tränare utifrån förutsättningar och utfall. Det vill säga inte så mycket resultat (tre poäng) som prestation (att infria/verkställa krav och målsättningar). I den tabellen hamnar – den nyligen till bäste tränare utsedde – Jon Dahl Tomasson på nedflyttningsplats. Det är så sensationellt att jag tyckte det var värt en alldeles egen liten text.

Jon Dahl Tomasson tillträdde med fyra klara arbetsbeskrivningar och målsättningar från arbetsgivarna (MFF:s eget ABC (d) :

1. Allsvenskan – guld. 
2. B-turneringen EL – gruppspel
3. Cupen  – vinna den där jävla cupen för första gången på 31 år.
4. Debutanter och talanger – fler än Uwe använde. 

Facit: 1 av 4!

Inga ohemula krav, inte ett överjordiskt bra utfall. Borde inte bli någon julbonus från arbetsgivaren – det som annars är så vanligt i danska tränaravtal. På den här sidan Sundet kan man rent ut av tycka att det är ett ganska dåligt facit, närmast fiasko med tanke på att MFF hade en överlägsen trupp och kunde köpa hem fler kvalitetsspelare än man hade plats för – Felix Beijmo från Werder Bremen fick sammanlagt cirka 23 minuter i allsvenskan. Med tanke på sign-on-fee och miljonlön är det ganska dyrbara minuter men MFF har råd med det. Inte minst efter att jag gått all in och närmast stödlänsat MFF-shopen på julklappar till alla anhöriga, oavsett deras eventuellt felaktiga klubbtillhörighet (de utsatta HIF-arna undantagna).

JDT gjorde väldigt lite för att förändra MFF. Inga stora stora taktiska schackdrag, inga spelare i nya spännande roller. Faktiskt inga nya spelare alls. Hade dock otur med skador på Dahlin och AC mot Granada, matchen som kunde räddat säsongen. Nu kan man tycka att säsongen ändå var OK fast med det materialet borde faktiskt MFF varit än mer överlägset i allsvenskan. Istället lyckades JDT skapa öppna sår och schismer med kultspelarna och klubblegenderna som Safari, Molins och Rasmus Bengtsson. Andra bara tröttnade och lämnade med tom blick som Tim Prica och Antonsson. Anel gick inte att undvika. Tim Prica hamnade i kylskåpet medan Amin Sarr, en av seriens tre, fyra mest lovande faktiskt fick lite speltid. Med betoning på lite. Mestadels som höger yttermittfältare. I slutskedet, när MFF redan vunnit serien och verkligen hade kunnat lufta bänken, ge talangerna chansen, så satsade JDT på den ordinarie startelvan. Det JDT gjorde riktigt, riktigt bra, faktiskt det enda riktigt bra (förutom att vinna allsvenskan ganska överlägset) var att han fick MFF att spela en snabb, passningsbaserad fotboll med rörelse, ständiga löpningar och ett enkelt, vackert tillslag. Till viss del tycker jag det kompenserar för de tre stora misslyckandena. Däremot gäller listan bara för 2020. Ifall JDT ( i fantasin) hade tränat lag med helt väsensskilda förutsättningar som Mjällby, Helsingborg, Kalmar eller Östersund hade han kanske agerat mer aktivt och annorlunda. Av samma skäl så hade kanske Markus Lantz misslyckats totalt i MFF. Men en sak ska vi ha i åtanke inför 2021 – MFF:s ABC (d), deras krav på tränaren är exakt detsamma förutom att det nu är A-turneringen CL man siktar på. Överlever JDT ifall det bara blir ännu en Allsvenskans Stora Pris?