Sånt händer inte här (framförallt inte i svensk damfotboll)

Plötsligt är nio landslagspelare i Göteborg chockade. ”Som en blixt från klar himmel” beskrivs beslutet att lägga ned elitverksamheten i nyblivna svenska mästarna. Fotbollsmedia är exakt lika överraskande och skriver att något liknande aldrig inträffat. Allas tankar går till de nio ”offren och deras anhöriga” som nuvarande förbundskaptenen så träffande uttrycker det i slutet av december 2020. Ingen verkar ha någon som helst förklaring utom han, den direkt ansvarige göteborgaren, som värvade en spelare tre dagar innan han beslöt att upplösa laget. Han menar att upplösningen är långsiktig och bara handlar om sportsliga ambitioner. Som om han efter 20 år i damfotbollen efter ett nederlag mot Man City i CL några veckor tidigare plötsligt insåg att hans lag har noll framtid. Det måste ha varit en chock för honom…

Minnet, och chockverkan, är kort i svensk damfotboll. Och ganska bedräglig. För sju år sa sig Caroline Seger och de andra stjärnorna i Tyresö FF vara chockade för att deras klubb, regerande mästare och CL-finalist, plötsligt gick i konkurs. Caroline hade ”ingen aning”, och tyckte att 170 000 :- i månadslön var helt normalt, även om konkurrenterna bara kunde erbjuda en tiondel. Då fick skattebetalarna hosta upp pengarna genom lönegarantin, jag förmodar något liknande är aktuellt den här gången.  

Jag vill påstå att svensk damfotboll lever på en lögn. En gammal, utbredd tystnadskultur. Göteborgskan Lotta Schelin ger indirekt uttryck för detta i den nyutkomna memoarbok som ger ett väldigt ärligt och öppet intryck. Men när det gäller kontroverser, mobbing och affärer som inte direkt drabbat henne själv väljer hon tystnad eller dåliga bortförklaringar. Hon ”outar” till exempel hänsynslöst sin tränare i Lyon (som beskrivs som psykopat) men berättar inte att hon förmodligen satt och skrattade åt den unga lovande anfallsstjärna som dåvarande förbundskaptenen petat och gjorde en hånfull videofilm om. Den väckte landslagstruppens muntration inför EM i Finland. Ingen var chockad. Alla fnissade. Ren mobbing under täcknamnet teambuilding.  I fall det hade att göra med att den unga tjejen var den första och enda spelaren med invandrarbakgrund i ”Det blonda landslaget” eller var en ren tillfällighet får ni själva gissa.

I ljuset av den skandalen, och många, många andra, är jag själv inte speciellt chockad över att nykorade SM-mästarna lägger ned. Jag är mer överraskad över att ingen vars jobb det är att kritisk granska svensk damfotboll verkar minnas eller ens är intresserad av att rota i skiten. Det är nästan som om det aldrig har hänt, åtminstone inte i svensk damfotboll. Eller i Harrisburg..  

Ps kärnkraftsolyckan i Harrisburg för 40 år sedan gav upphov till en sketch med Hasse och Tage om begreppet ”sannolikt”, den institutionaliserade svenska aningslösheten och en förmåga att glömma och förtränga i ren världsklass.