Ödmjuka tränare vinner titlar

De hade bättre taktik, förmådde justera den efterhand och fördelade ansvaret mellan ledare och spelare. Sverige och Danmark var såväl fysiskt som talangmässigt underlägsna sina motståndare. Men de hade lagkaptener som korrigerade och motiverade sina yngre lagkamrater i timeouterna. Det var anmärkningsvärda semifinaler i herrarnas handbolls-VM. Medan de kortväxta, äldre tränarna i Frankrike och Spanien ägde både ord och auktoritet helt suveränt höll sig de vinnande lagens tränare i bakgrunden – lät sina lagkaptener sköta det mest, kom med en stickreplik eller två. Ja ända till sista timeouten mot Spanien där Nikolaj Jacobsen röt till och bad upphetsade, tjattrande spelare ”hålla käften”.

Om den lille mannen som tagit Danmark till två raka VM-finaler kan man läsa i ”Nikolaj” av Kurt Lassen på Momenta förlag. Det är en ordinär biografi om en säregen man.

Han växte upp med två hippie-föräldrar och många syskon. Man flyttade ofta. I biografin mer än antyds att barnen for illa. På många olika sätt.  Lille Nikolaj upptäckte handbollen när de bodde på södra Fyn. Här fick han utlopp för all energi, lust och kamp han samlat inom sig. Den stenhårde, duktige lille killen väckte uppmärksamhet. Hans tonår var inte rosenskimrande så handbollen fick bidra med stabilitet, struktur och gemenskap i en uppväxt som annars saknade allt det där. 

Nikolaj blev tidigt proffs på andra sidan gränsen men fick också ge upp spelarkarriären vid 26 på grund av en kronisk knäskada. 

Efter stora framgångar som tränare satsade han sedan på familjen. Istället för att bli megarik och berömd i Kiel eller Flenburg slog sig familjen ned på den lilla ön Thurø, alldeles vid Svendborg på södra Fyn. På Thurö är min kvinna Helle uppväxt och hennes föräldrar bor där fortfarande. På den lille ”Grønne ø” bor också en av damlandslagets förra tränare.  

När den danska guldåldern tog sin början i bronsmatchen i VM 2003 mot Sverige hängde Nikolaj Jacobsen på kryckor vid sidan om. Boken handlar en hel del om svenskarna i Kiel och Flensburg men även om hans handbollsfilosofi, präglad i GOG Svendborg på södra Fyn.    

Vad gäller lagkapteners betydelse kan man i en annan bok ”Verdens 100 bedste handboldspillare 2020” av gamle 6-metersatleten Joachim Boldsen och Kim Rasmussen (Lindhardt og Ringhof forlag) läsa att Jim Gottfridssons ranking (40:e plats) är lite på nåder eftersom landslaget underpresterade 2019. Men Jim är nyckelspelaren i Egypten, menar Boldsen. Orsaken att han platsar här är hyllningarna han får av hans tyska klubbs mittsexor. Hans skott stillastående får godkänt, han är än bättre på att hålla högt tempot och framförallt rosas förmågan att vara en ledare och dra med sig lagkamraterna på ett sätt ”som få spelare under 30 år kan”.

Ps Mikael Appelgren rankas 27:a Andreas Palicka. 28:a…