Ligans lyckligaste spelare

Redan i knatteåldern lär fotbollsspelare att behärska sig. Att inte uttrycka alltför mycket känslor. Inte till domaren, inte åt lagkamraterna, inte inför motståndarna. Dels för att de är ett lag, alla känner inte samma sak och dels för att motståndarna också känner – fast tvärtom. En ungdomsmatch i fotboll blir ofta ett identitetsbyte. Föräldrar blir lätt som barn, barn uppträder som föräldrar. Fotboll är en bubbla utan öppet visade, positiva känslor. En förklaring kan vara att man vill särskilja sig från föräldrarna och andra supportrar på läktaren, och tvärtom. Supportrar älskar att öppet visa de känslor och använda det språk som deras spelare inte kan göra på planen.  

I fotbollens barndom var kaos och slagsmål ganska vanligt eftersom känslorna var så våldsamma, och inte gick att hejda. Troligtvis var det också ett sätt, direkt eller indirekt, att särskilja sig från överklassens engelskt svala attityd till känslor över huvudet taget där det var viktigare att vara ”a good loser and a gentleman” än en lycklig vinnare. 

Det finns undantag. Mål i sista minuten. Då rämnar allt. En som var specialist på det var den ständige inhopparen Ole Gunnar Solkjear. Hans mest berömda ”sista spark” är den mot Bayern München i CL-finalen på Camp Nou 1999. 

Häromdagen satt han på bänken när Everton gästade Old Trafford. Nja, Ole satt som vanligt på läktaren och Man U dominerade första halvlek. Gjorde 2-0 alldeles före pausen och jag stängde av. Trots Robin Olsen i Evertons mål. Matchen var död, men Everton återuppstod. Två snabba mål i 51:a och 53:e gjorde att Evertons spelare plötsligt gav hemmalaget en jämn match. Bör påpekas att ett av dem föregicks av en tabbeliknande retur av DeGea och direkt på det ett mål där United är åtta mot fyra spelare i boxen men alla tittar på bollen. 

Man United gjorde 3-2 med kort tid kvar och Everton hade svårt att släppa loss energin. Men det märktes att Man United var nervösa och Ole Gunnar Solkjear lämnade sin plats och ställde sig vid sidlinjen. Han gjorde till och med ett tidsfördröjande byte i 92:a. Kanske hade han en föraning, en spelare som alltid avgjorde på extratid har kanske en speciell känsla för upplösningar? Bytet var orsaken till att domaren inte blåste av vid 94:00 – trots att Pontus Kåmark högt och tydligt, (två gånger som om han verkligen försökte övertyga den lite tveksamme Anders Bjuhr) förklarade Man U som vinnare. En bortaspelare slog bort en boll i frustration. Man United höll inte i bollen. Båda lagen uppträdde dysfunktionellt i förhållande till den enda uppgift de hade och inte delade. Man United begick t o m en taktisk men korkad frispark vid mittlinjen. Spelavbrott. Misstagen utgjorde små halmstrå av hopp för de blå som vid frisparken, efter 94:30 flyttade fram allt, inklusive Olsen. Ifall inte frisparken begåtts hade säkert domaren blåst av ögonblicket efter, med 30 sekunder extraextra-tid. 

Så kom en lång, lång blå boll in mot straffområdet. En nicktouch ur en klunga. Harry Maguire – hemmalagets och engelska landslaget cyniske dynamo och mittback tog djup, löste offsiden och plötsligt var tre, fyra blåa spelare närmast bollen. 

Bjuhr och Kåmark skriker i öronen på varandra. Det omöjliga är plötsligt på väg att inträffa. Dominic Calvert Lewin fläker sig fram. Han skarvar förbi den totalt passive och snarast förstenade, förmodligen chockade helt DeGea. Det blir ”TV-puck-hög”. Everton firar som om de inte vunnit en poäng i en ligamatch utan en CL-final. Till och med den annars så emotionellt kontrollerade Robin Olsen skriver ut sin glädje där i högen. 

Fotbollsspelare är dåliga på att hantera psykologiska motgångar. Det finns en allmän tro på att lagets individualister är fysiskt starkare än det mentala motståndet. Trots att känslor och mentala processer smittar. Elva spelare tänker att mina lagkamrater är psykiskt starkare än jag, det räcker säkert. Man United uppträdde sista minuten med huvudet under armen. Förmodligen fokuserade de mer på fruktan för en kvittering än glädjen vid att få alla de tre poäng de redan, i samband med 3-2-målet, firat att de fått. 

Det är därför ett lag som får en sen motgång ofta drabbas av fler inom blott en eller två minuter. Det är också därför ganska uppgivna förlorare plötsligt framstår som ostoppbara giganter. 

Fotbollen borde svälja den reaktionära motviljan mot grupp-psykologi, börja använda huvudet, och släppa loss känslorna. Det lär inte finnas en bättre tränare för just det, och mer angelägen, än Ole Gunnar Solkjear.