Makalöst och miserabelt – FA-cupens 5:e omgång

Mediokra klubbarnas högmässa – det är vad de  klassiska engelska cupturneringarna blivit. ”The Double” var en gång höjden av framgång för en det en engelsk fotbollsklubb. Siktar du idag på topp 4 i ligan och gå långt i CL är FA-cupen närmast en distraktion. För att inte tala om ”Mjölkcupen”. Det är idiotiskt med så många matcher men Brexit-England insisterar. Även i veckans åttondelsfinaler luftade de kvarvarande toppklubbarna sina truppspelare, de som inte lånats ut till andra lag men i princip heller aldrig får starta. Nästan alla EPL-lag låter dessutom reservmålvakten stå i cuperna. Brighton gav till och med handskarna till tredje- och fjärdemålvakten. 

Det var inte därför nummer 31, reserven för Sanchez (25-årige Christian Walton med sju säsonger och sammanlagt tre liga och tre cupmatcher för Brighton) släppte in en boll mot Leicester i matchminut 96. Jag såg första 30. De var helt händelselösa. Nästan en och en halv timme senare verkade matchen fortfarande pågå så jag klickade in mig bara för att se en Leicester få en hörna, ta en megasnabb hörnspark och så stod alla sju Brightonförsvararna och snackade medan den omarkerade, ensamme Leicesterreserven Iheanacho vid bortre stolpen kunde stå och nicka in matchens enda mål. Enligt Anders Bjuhr var det i princip också matchen enda avslut på mål (egentligen det fjärde). I sista sekunden. Hur sånt kan hända på den här nivån är närmast oförklarligt – jag förmodar att en målvakt med mer auktoritet omedelbart hade styrt upp det. Men han var alltför nervös och bolltittande.  

Började även titta på Everton-Spurs för att få se Robin Olsen. En nickskarv vid första ställde Robin i början av matchen. Har faktiskt svårt för att bara se en så där motbjudande munter och tillfredsställd Mourinho. Tvingades därför kolla på annat och satsade på highlights och snabbspolning i efterhand för mina ”Robin-studier”. Det intressanta var att båda klubbarna lider av sådan titelabstinens att Ancelotti och Mourinho mönstrade närmast ordinarie startelvor. Så här i efterhand kan vi konstatera att mötet på gamla Goodison var den första cupmatchen absoluta motsats. Dels 46 avslut, dels en matchhjälte som släpper in fyra på symbolisk hemmaplan (på 29 avslut). Robin gjorde flera högklassiga räddningar. Det är inte hans fel att Spurs vann nästan varje nickduell framför Evertons mål. Speciellt vid fasta. Monstermittbacken Mina screenades bort och resten av de blå var inte så intreserade av att knuffas, hålla och nicka.  

Det är Mourinhos lag. Ändå blev alltså Hugo Lloris inte matchhjälte. Både Lloris och Mourinho såg ut att vara i akut behov av en högklassig reservmålvakt (kanske Robin?). Everton gjorde två mål med vänsterfötter från exakt samma snäva vinkel till höger om Hugo enbart för att han stod inklämd vid högra stolpen. Det är exceptionellt att en av världens bästa målvakter gör exakt samma misstag två gånger i rad men Hugo håller sig vid stolpen av rädsla för att släppa in ett avslut just där, vid första stolpen. Den rädslan är så stor att han ju faktiskt därmed reducerar sig själv till en halv världsmålvakt och teorin om att jorden var platt dissades redan innan man började spela organiserad fotboll. Om vi utgår från Spursmålvaktens axel och höft så blir höger arm och ben nästan helt meningslösa för de täcker enbart stolpen och utsidan av nätet. Den enda anledningen till att man väljer att stå så nära stolpen är att man redan står mitt i målet – i förhållande till avslutet. Men det gjorde inte Hugo. Ganska pinsamt faktiskt att det enda av de riktigt rika klubbarnas som använde sin förstemålis då också gjorde sig skyldig till minst två tabbar. Och några högklassiga blockar, ska sägas. 

Nu lottades Everton mot Man City och åker förmodligen ut men jag hoppas Robin får stå och visa att han faktiskt kan utmana Pickford om platsen. Och Lloris.