Hat och hot/Identitet och identifikation

Måste följa upp gårdagens inte helt lyckade text. Problemet med elitidrott är att den låtsas stå utanför samhället. Dels för att få bidrag, dels för att den på nåt egendomligt sätt ska främja folkhälsan. Stå för sunda ideal samtidigt som den glorifierar hat och selektering. Därför blir många upprörda då de dåliga sidorna av samhället poppar upp i idrotten. Som dödshot mot sportchefer. I en av landets mest kristna enklaver. Men idrotten har alltid plockat fram det sämsta, och bästa, i människorna. både på plan och läktarna. För att återknyta till kristenheten – klubbfotboll har stora likheter med gårdagens religionsutövning. Och maktfördelning: känn kärleken. Eller brinn!

När vem som helst numera kan nå ut med sitt budskap över hela världen genom ett klick blir samtidigt människans mänskliga värden alltmer försumbara. Det är en parallell utveckling, kanske helt logisk. Vi blir kungar och drottningar framför små skärmar men i det andra livet alltmer passiva och isolerade. Så då skriker man, eller hotar, hatar: grannen, polisen eller bara den som tycker annorlunda. Det kostar inget, bakom skärmen. 

I svensk ungdomsfotboll är det sedan många år total nolltolerans. Ett ord och du åker ut. Alltså är det i princip ingen som åker ut. Alla vet förutsättningarna. Det verkar bra men sanningen är förstås att det är väldigt många pojkar och flickor som inte spelar fotboll. Det är svårt att få ihop lag, trots att klubbarna är betydligt färre än förr. 

Jag tror inte nolltolerans fungerar i samhället i stort men det borde gå att införa i alla avlägsna hörn av fotbollen. Genom att integrera och involvera supportrar kan de bli ett föredöme – inte ett hot och samhällsproblem. Men då gäller att kommunicera, inte sluta sig tätt och skilja på vi och dom. Om vi som tillhör svensk fotboll kunde enas om förutsättningarna och reglerna borde vi kunna utesluta de som skiter i fotboll men älskar hat och våld. Det är faktiskt så enkelt. Spelarna ska vara föredömen och läktarna ska leva. Man ska inte tvingas sitta ned och hålla käften när kroppen bara vill hoppa och halsen vill sjunga av all kraft. 

Jag tror det är en utveckling av svensk läktarkultur som kan föra tillbaka vår herr- och damfotboll till hög internationell nivå. Låt läktarna bli en modell för hur vi vill ha samhället i framtiden. Investera i utmanande konkurrens och sunt supporterskap.