+ och – med MFF:s nyförvärv

Äntligen två riktiga målskyttar, om än så länge enbart på pappret. Det har inte MFF haft sedan Mackan slutade. 

Att en 27-årig målgörare av internationell klass väljer MFF är sensationellt. Bakom kulisserna finns förstås ett cyniskt utnyttjande. Eller låt oss kalla det att alla parter har ett stort behov av varandra. Just nu. Kroaten Antonio (Mirko) Čolak har en berg-och-dalbane-lik tysk fotbollsbakgrund. Han spelade i Kroatiens ungdomslandslag men har tillbringat alla säsonger fram till för tre år sedan i födelselandet.  Till slut gjorde han så få mål att han efter en låneperiod köptes för 8,5 miljoner av Rijeka och plötsligt öste han in mål. Vann skytteligan, köptes för 30 miljoner av PAOK. Čolak gick torr i Grekland. Snustorr, ett mål på 20 matcher. Nyförvärvet som startade fem av fem i EL:s gruppspel tidigt i höstas försvann långsamt och djupt ned i en anonym grekisk frysbox.

MFF är en drömchans av den enkla anledningen att här har du en klubb överlägsen i sin liga som skapar massor av chanser. Många målchanser och ingen konkurrens. Våren är ännu svinkall i Malmö men Čolak tinar snabbt, förutsatt att han är seriös: inte skadad och hyfsat tränad. Kan han gå rätt in i den allsvenska premiären gör han mål. I massor.  Spelar han 25 matcher är allt under 20 mål ett underbetyg åt en spelare med det CV-et. 

Med Veljko Birmančević är det mer problematiskt. Han är en talang och kan uppenbarligen både dribbla och göra mål. Det låter bra. Så varför går han till MFF för ynka 10 miljoner kronor? Jag vet inte – tror vi ganska omgående får veta varför han egentligen hamnade här men låt mig säga så här – att MFF plötsligt skulle fynda på kontinenten är inte troligt. Däremot finns här kanske under optimala omständigheter en talang som kan utvecklas. Offensivt. 

En folkhems-analytiker haussar Veijko men det är ju frilansanalytikerns jobb att haussa spelare. Medan spelare som bygger sitt brand på att dribbla sällan jättestort fokus på att jobba hem och delta i försvaret. Det hade varit OK ifall MFF hade ett jättebra vänsterförsvar. Jonas Knudsen och Franz Brorsson är det sämsta vänsterförsvar MFF haft sedan Rolle Nilsson handplockade David Durmaz från Gais och lät honom dela på vänsteransvaret med Gabriel. Och Jeffery Aubynn framför sig. Långt framför sig.

Esbjergprodukten är allsvenskans bäste inkastare, slår fina inlägg och är OK passningsspelare. Men defensivt, en mot en är han inte av allsvensk klass. Ett tydligt mönster i de här tre cupmatcherna har varit att motståndarna har anfallit på MFF:s vänsterkant och där hittat både utrymme och spelare som har svårt att försvara. Även om Knudsen ligger rätt i position, vilket inträffar ibland, blir han avdribblad, bortgjord och beklämmande avklädd. Detta var ett genomgående mönster redan förra året i allsvenskan. Alla såg att vänsterbacken var naken redan då. Men säsongen 2020 fanns Traustasson eller den underbare (likaså Esbjergsfödde) Rieks som räddade upp situationerna. Utan dem suger MFF:s vänsterförsvar. En förmodat självupptagen dribblingskung värre än Aubynn gör det inte bättre. Det är en tränares skyldighet att lösa uppenbara problem. Jon Dahl Tomasson har ganska exakt en månad på sig.