Vad fan gör Gud i Blågult?

Hans karriär efter fotbollen behöver ett folkligt, nationalistiskt fundament. Jag var övertygad om att Zlatan skulle spela VM i fotboll för tre år sedan. Hans flört med fansen var dock endast marknadsföring av spelbolag, skräpmat och andra substanslösa, kortsiktiga kommersiella satsningar. Som alla nu gjort konkurs – om jag är rätt underrättad.

Jag tror Zlatan varken vill bli affärsman eller lockas av en skepnad som vänlig, haltande fotbollspensionär vilken vinkar till publiken och håller nostalgiska presskonferenser i den lokale sponsorns keps. Zlatan önskar makt samt en publik som avgudar honom. Och just där gick det lite fel i förra veckan. Zlatan vet att han är beroende av andras produkter (som LeBrons politiska plattform) för att sälja och sälja var dessvärre förra säsongen. Zlatan har andra mål och min spaning häromveckan känns relevant. Zlatans värdekonservativa åsikter om familj, sport och politik, integration, marginalisering och klassresor är början på en egen politisk plattform. Ifall den sedan används för att bli talesman för globala affärsintressen eller svensk inrikespolitik är svårt att veta men hans comeback i svenska landslaget är definitivt ett led i byggandet av hans nya, kommande karriär. Fast hur?

Zlatan är ingen driven debattör eller retoriker – det räcker inte med välrepeterade oneliners om sin egen genialitet (eller förnedra andra) för att vinna väljare som i första hand bryr sig om skatter, väder och priserna på öl. mjölk och bensin. Även om man råkar vara allsmäktig. 

Det är logiskt att Zlatan avslutar i landslaget, som en försoningsgest i gul tröja, blå kortbyxor men utan kaptensbindel. Det är fullkomligt ologiskt, men väldigt likt den före detta världsstjärnan Zlatan, att kalla sig själv Gud. Alltså. Kunde han inte dragit till med något om kärleksprofet, blivande president, vinna Mello, eftersträva världsherravälde eller göra tio mål i nästa match men Gud…  

För 10-15 år sedan snuddade han nästan vid den rollen. Zlatan klackade in bollar mot Italien, dribblade av sex, sju motståndare i holländska ligan, hans KungFu-spark mot England då Friends invigdes. Det var nära, nästan omänskligt. Ganska överjordiskt men ändå inte riktigt gudomligt. Trots att han till och med lät tillverka och ställa ut en staty där han vandrar över ett klot med utbredda, Kristuslikna armar. Zlatan företräder en slags väldigt nyckfull youtube-religiositet och han verkar själv vara främste förkunnaren. Zlatan kommer aldrig lämna den kyrkan men ifall nu kyrkan lämnar Zlatan, ifall det är tomt i bänkraderna på högmässan? I fall han nu blir mållös i comebacken, gör misstag, visar sig långsam, gnällig, egoistisk och ganska mänsklig – hur är det då med den här självbilden? Kommer den inte omedelbart vändas mot honom? Har Zlatan överhuvudtaget tänkt på att Gud alltid är mållös, om än allsmäktig. Guds arbetsuppgift är ju att ge, visa och liksom andligt assistera vid det lilla människobarnets egna världsliga fullträffar. 

Att kalla sig Gud var ungefär som att dribbla sig helt fri för att sedan skjuta så hårt mot ett tomt mål att bollen gick skyhögt över. Å andra sidan trodde jag att Trump var omöjlig, tills han nästan omvaldes till president. Zlatan bär samma elefantsiasis, samma retorik och relation till rättvisa. Jag hoppas ändå av hela mitt hjärta att han i kväll nätar mot det Man United som en gång övergav…ähhhh, …övergav Zlatan Ibrahimovic. För mig vore det ett fint och mycket logiskt slut på hans europeiska cupkarriär.