En straff är en straff är en straff

Det är en straff, det blir ett straff. Att få förvalta bollen alldeles ensam framför målet kan ha rakt motsatt effekt. Att tillerkännas en straff i idrott bör vara detsamma som mål. Chansen att lyckas är cirka 80 procent, oavsett idrott (har dock usel koll på vattenpolo…) Ifall fotbollsspelare, likt basketspelare, saknade målvakt skulle de bli närmast hundraprocentiga. Det som med andra ord gör just basketstraffarna så fruktansvärda är att det är en duell mot dig själv. Du är din egen allra värsta, förfärliga, mycket osportsliga motståndare. Ju högre insatser desto tuffare är det att skjuta bollen i korgen från 4,6 meters avstånd. 

Basketstraffar hade kunnat var en målning av belgaren René Magritte – istället för den han verkligen målade och kallade “Ceci n’est pas une pipe,” Bilden av en pipa heter ”Det här är inte en pipa” för att det inte är någon pipa – det är en avbildning av en. På samma sätt är en basketstraff en straff som inte är någon straff utan snarare en rätt usel avbild av en idrottslig fördel. På pappret.

Nick ”The Brick” Anderson fick sitt smeknamn efter att ha förlorat NBA-finalen med Orlando Magic i mitten av 90-talet. Innan dess var han en säker straffkastskytt, och välansedd samhällsmedborgare. Ensam framför korgen kollapsade Nick och blev aldrig sig själv igen, åtminstone inte från linjen. Även hans vardag tog stryk.  

Russel Westbrook är rent statistiskt världens kanske bäste spelare just nu. Hans matcher med en kollapsande franchaise som Washington Wisards handlar till stor del om att RW ska göra en ”trippeldubbel” d v s ha tvåsiffrigt i tre statiska kategorier vilka vanligtvis utgörs av poäng, returer och assist. 

Han är inte längre än 196 cm men tar alla defensiva returer – så är lagets taktik. Han skjuter ganska bra, han har i tio år varit en av ligans allra bästa spelare men hans själviskhet och tilltagande statsjakt har skadat hans karriär. Hans status började dala lite för tre, fyra säsonger sedan. Han har tradats allt längre bort från en titel, till allt sämre lag. Det innebär att hans trippeldubblar blivit historiskt många, ingen är bättre någonsin. Med fallet från piestalen började hans straffkastprocent minska. Först från drygt 80 till mediokra 75 och sedan har siffrorna halkat allt längre ned i träsket av hånfullhet. Ackompanjerat av klangen då bollen studsar på korgkanten. 

I förra nattens transportmatch förlorade Wisards mot minst lika usla Detroit Pistons med 29 poäng. På 36 minuter hade Russel 12 assist, 11 returer, 1 block, 3 foul, 9 turnovers och16 poäng fördelade på 7-16 skott varav 1-5 treor och 1 av 6 straffkast. Det är 16 %…

I natt mot ett reservbetonat Mavs förlorade man med 22. Russel satte 26 poäng, 14 returer men få ass. Och 4 av 6 från linjen vilket måste anses vara jättebra med Russels nya mått mätt. Att straffkastskytte i basket i första hand är en psykologisk test, en alkomätare för basketsjälvens välmående visar sig genom att bra spelare i formsvacka efter många dåliga matcher i rad även börjar missa från ft-linjen. Bojan Bogdanovic var en av ligans allra bästa skyttar både från andra sidan trepoängslinjen och vad gäller straffarna. Den här säsongen sitter inte trepoängsskottet alls, det blir färre poäng, missade layups och nu som en konsekvens av alla missarna även en tydlig dipp från ft-linjen. Samma sak med talangen Ja Morant – hans allmänna korgtvekan och mentala kris gör att han även börjat missa straffkast nu under senvintern. 

Överlånge schweiziske centern Clint Capella startade sin karriär med att missa 23 raka straffkast. Numera, när han fått och mycket stort förtroende i ett nytt lag satte han senast 9 av 9. 

Men sämsta då? Jo gamle cyniske 130 kilo tjocke Shaqs nerver var en gång en i tiden likt fladdrande höstlöv vid linjen. Inte enbart den där säsongen med Magic då Nick skötte ft-kasten utan genom hela karriären. Runt 50 %. Det betydde att motståndare i underläge sent i matcherna började akutfoula Shaq. Gång på gång på gång tills han byttes ut och fick sätta sig långt bak på bänken – i en slags skamvrå. Detta kallade Hack-en-Shaq och dyker då och då upp igen. Som när min schweiziske center Jakob Poelti häromnatten råkade ut för samma omoraliska behandling och missade 6 av 10 kast innan han byttes ut.  Fast för Jakob som sällan skjuter bollen från längre avstånd än en meter är 4,6 meter naturligtvis att jämföra med en trepoängsboll.  

Det diskuteras då och då nya regler för att begränsa det olustiga mobbandet men det är alltså fortfarande tillåtet. NBA commisoner Adam Silver har dock påpekat att man tappar TV-publik om matcherna blir tio minuter längre av att detaljstudera en stackas killes brutalt dåliga bollkänsla. Det smutsar ned både NBA som varumärke och själva sporten.  Förutom då detta närmast religiöst sportsmoraliska att straff ska vara en fördel, inte ett straff…

Straffkast i basket påminner om Jesu korsfästelse. Det är på ungefär samma oresonliga och orättvisa smärta för att andra själar fuskat med lagar och regler. Jesus gjorde comeback, sägs det. I natt satte Jakob två av tre straffkast. Bojans lag mötte i natt NBA:s för närvarande allra sämsta lag… …Orlando Magic. Jazz satte 26 av 55 treor trots att bänken fick massor av skott som missades, i andra halvlek (man ledde med 46 poäng strax före halvtid). Bojan satte plötsligt fyra av sex, men missade återigen straffkast. Motståndarna sköt i 2 av de 23 trepoängsförsöken men är så talanglösa  att de spelar utan nerver och då faktiskt är helt OK – just från straffkastlinjen. Där och endast där. Allt annat än straffarna är på en nivå som inte hör hemma i NBA. Fortsättning följer…