Läser Croneman 2/ Mer sprit än sport

Det är modigt att skriva poesi – när man inte är poet. Ger få gains, kostar mycket. Johan Croneman skiter i vilket. Det är han och Rilke, den sparsmakade poet som menade att man först vid livets höst kunde skriva nån poesi och då bara runt tio dikter eller så – rikare var inte livet, mer än vad som ryms i tio dikter har du fan inte upplevt. 

Rilke svor inte. Han är ändå lite sval och svår att gilla: tysk, komplicerad – en poet för de som går in för att vara poeter. Bengt Anderberg, bland annat krönikör på Expressen-kultur med en stor bild-by-line fylld stor svart cykel, ännu större vitt skägg och Gaiströja, föraktade Rilke. Anderberg skrev rätt mediokra dikter men var otroligt lärd och skrev ruskigt bra krönikor och recensioner. Jag läste alltid Anderberg och jag kommer att tänka på att de hade en hel del gemensamt. Som till exempel att fotboll var viktigt men att de sällan skrev om den – i alla fall i böcker. Johan Croneman har nu på sin ålders höst skrivit en självbiografisk bok om svek och allt det missbruk han odlat i 50 år. Det är en bok full av självförakt och några få, vackra dikter om vardag och kärlek. Den heter ”Jag är olyckligt här” (Mondial).

Bengt Anderberg var så pass alkoholiserad att han flyttade till Bornholm för att hålla sig nykter. Croneman är kvar i Stockholm, hans far påminner honom ständigt om den olyckliga barndomens Norrköping. Han skriver TV-sport och TV-krönikor i DN. ”Jag är olyckligt här” är hans debut, tror jag. Den är lättläst men handlar i princip aldrig om sport. Jag hade gärna läst om missbruket och sporten – hur de triggar och hetsar varandra. Ett mentalt och mycket maskulint medberoende. Gärna med några fler av de korta prosalyriska betraktelserna. Det är helt OK. Det är modigt att komma ut som poet!  

Ps en annan sak jag gillar med Cronemans självbiografi är frånvaro av namedropping. Den finske poeten, politiker och psykiatriker Claes Andersson (jag läste honom mycket i början av 80-talet) och Gunnar Danielsson utgör de storslagna undantagen. Det är 35 år sedan jag sent såg Danielssons namn och ännu längre sedan jag lyssnade på den geniala ”Ishockey och fotboll”. Tack Danielsson, tack Croneman.