Arne lever

Mats F minns de långa inkasten som träffade Arnes panna. Nekrologer på nätet för oss överlevare samman. Och vi minns som bara den, ibland rätt, ibland lite snett och vingt, ungefär som väldigt långa inkast. Få saker har vi så mycket tålamod med som med just minnet. Det egna, och andras. Minnen seglar långsamt i väg över våra huvuden och dimper ned lite här och där. I bland når de ända fram och resulterar i något.

I texten ”Soda är död” skrev jag i morse att jag glömt dennes ovanligt långa inkast. Det hade inte Mats och det hade inte adressaten: Arne F som fyllde 80 på Påskdagen och bor på Kurirgatan på Ringstorp i Helsingborg. På Facebook hade jag och Mats lite olika minne så jag beslöt att ringa Arne Friberg, fick tag i hans fru och så var han plötsligt i luren. Det var faktiskt lite pirrigt att ha nått ända fram, tänk om jag störde, ifall han är vresigt och bitter (fast frun låter väldigt snäll)? 

Tvärtom. Trots att jag glömmer gratulera. Förklarar istället anledning till att den här främlingen ringde: ”fann Soda ofta din panna, blev det några mål och när lämnade du egentligen HIF? 

Jo Arne mindes. Väldigt klart. En gång i allsvenskan när Sodas inkast kom rätt så hoppade han upp och skallade in den i krysset. Mot ÖIS. 

–Jag minns dig som en jätte, sa jag men nämnde inte att hans hals på första sidans undre rad till vänster var den absolut längsta i samlaralbumet ”Fotboll 67/68”. Mitt allra första.

–Nja, 188 centimeter är jag. 

–Men det var jättemycket på den tiden, tror jag. Du var alltid längst! 

–Jo så var det nog, bekräftade Arne och berättade att han gjorde 25 allsvenska mål för HIF under tre säsonger. 

–Trots att vi spelade med fem forwards och att Inge Danielsson var en av dem. 

Så åkte HIF ut 1968 och beslöt att då teckna kontrakt med spelarna. För så hade den innovative trävaruhandlaren Stig Svensson i Östers IF gjort och de vann allsvenskan det året. I rött och blått. Fast Arne erbjöds inget kontrakt, varken han eller ”Soda”, eller sju andra startspelare. 

–De satsade istället på danskar, nån från Trelleborg och ett par man från MFF:s reservlag.  Jag hade velat spela kvar men gick till Gunnarstorps IF. Fast ”Soda” stannade och tränade med HIF hela hösten utan att ha kontrakt. 

Än mer märkligt blir det med tanke på att Arne gjorde 11 av HIF:s 23 mål i allsvenskan 1968;

17 mål Ove Eklund Åtvidaberg (varav fem i den där sista matchen mot HIF). 

14 mål Harry Bild Öster

13 mål Inge Ejderstedt Öster

…å så Arne då. Han blev inte proffs som ovanstående, han förvisades till ett fotbollsliv i skuggan av en slagghög av stenkol i Nyvång. 

Där hade hans arbetskamrat på Brandkåren i Helsingborg, Kalle Svensson, varit både tränare och spelare. Efter HIF. Det var samma resa som Per Bjärbo gjorde, sköt jag in. 

Arne var tyst ett kort tag och sade sedan att ”det var långt senare” och jag kom på att Per är född 1948 och alltså var alltför ung för att vara en av de där nio kontraktslösa.  

Det var synd att HIF inte förstod att utnyttja sig av det då unika vapen som långa inkast och nickmål utgjorde. Synd för klubben som harvade off-allsvenskan i 23 säsonger, synd för oss supportrar som inte tyckte att Tom ”Lappen” Johansson och sedemera Kalle Strid var lika effektiva forward och nickspelare och synd om Soda och Arne vars kärlek redan hade signat ett livstidskontrakt med Olympia.

Hittar en gammal bild på sex av nyförvärven. Lappen, från ”det glada Hudrik”. En av MFF-arna var Gert-Arne Nilsson. Kjell Skov var en duktig dansk men Elton Karlsson har jag absolut inget minne av. Björn Ranelid är inte med, han kom två säsonger senare men närmast kameran på fotot, med stor kalufs, unga pigga ögon och en knuten näve rakt framför linsen: ”Per Bjærbo”. Det dröjde några få säsonger, i huvudsak på bänken, och så var även han där, i skuggan av stenkolhögen en dryg mil nordost om Helsingborg…

Så kan det gå.