MFF – Hammarby

Våldsamt bra, offensivt. Ett nöje att följa premiären när MFF hade bollen. I första halvlek. Alla rörde sig utan boll. Ett tillslag. Bollar som ständigt slogs i djupled. Men först två, tre kortpassningar på felvänd för att locka upp backlinjen och skapa void. Så en lång, rak till någon som löper in i bollbanan. MFF kunde och borde gjort tre. I första. Varför det istället stod 2-2 berodde på följande:

Brorsson chansbröt 65 meter från egen mållinje. När han sedan var tillbaka och skulle försvara tittade han boll och glömde markera.   

Marko Johansson visade för sin del den där uppgivna arrogansen som är så livsfarlig för en målvakt – att han bara hoppar lite som för att tala om att ni uteförsvarare har misslyckats. Som om det viktiga för fotbollsmålvakten var att inte skuldbeläggas…

Skuldsanering blev även resultatet vid kvitteringen till 2-2. En dålig mur, en målvakt som släpper in väldigt många frisparkar på exakt samma sätt. Vad beror det på att mediokra allsvenska frisparksskyttar förvandlas till världsstjärnor mot Malmö? 

Frisparken orsakades av en klumpig fällning av Bonke. En annan spelare jag helst vill slippa se i allsvenska toppmatcher. 

Colak då? Jo, han har ett ryck och en speluppfattning få om ens någon annan forward i allsvenskan besitter. Tar många avslut, vill göra mål utan att skämmas för den driften. Det kommer bli 20 i år. 

När Toivonen gick ut tidigt i andra dog MFF:s offensiv. Det var andefattigt och förutsägbart. Hammarby var trötta, MFF var lättlästa. Så kom Jonas Knudsens vänster utsida i bortre krysset. Första fullträffen på 42 allsvenska matcher och ganska moraliskt rättvist med tanke på att Knudsen inte maxlöpt hem vid 1-0.  Men vilka otroliga inkast han har – ännu längre än förra året. De är värda en egen text.

Ps Jag minns en premiär mot Hammarby på Stadion. Kan ha varit slutet på 1990-talet. Eller början av 2000. Många Bajenfans, en söndag. Det var solig. De var fulla. De fick minns oavgjort. Nu är det andra tider.