Målvaktens ångest inför nya straffregeln

21 av 21. Sedan räddade Rulli. Det historiska resultatet av den rituella målvaktsavrättningen i Gdansk mellan Villareal och Man U är att målvaktens senaste handikapp totalt blottades. Att vi måste ha kvar en fot på mållinjen i det ögonblicket bollen slås gör att vi inte hinner ned till stolpen i tid. Eller så måste vi gå så tidigt att vi förnedras när skytten rullar bollen i den andra tomma delen av målet. Därför ser det ut som om straffskyttarna chansar och slår bollen mitt i målet när de istället redan sett att målvakten chansar alltför tidigt mot ett hörn.

Det skapar ovilja, olust och en känsla av att vara ett djur snärjt i bojor. Förr var straffavgörande målvaktens högtid, det enda som kunde göra oss till hjältar – nu har vi förvandlats till offer och möter hånfulla kommentarer i sociala medier istället för nervöst slagna straffsparkar i matchen. 

Det ligger också i målvaktens natur att inte stå stilla och invänta en eventuell dålig straff. Vi vill agera så som om det var vi som styrde och satte skytten under press. När hela matchen äntligen har koncentrerats till vår alldeles egen hemmaplan. Att då stå stilla på mållinjen och invänta en eventuell usel straff ingår inte i målvaktssjälens självbild.

Under Covid-19 har finallag tränat att slå låga straffar tätt intill stolpen. Allt går in. Numera. De sämre straffarna var Rulli (3) och DeGea (1) på. Oftast såg de chanslösa och bortkomna ut vilket känns naturligt. Det är förnedrande att kunna läsa en straff men inte ges en regelmässig chans att ta den. 

Samtidigt förstår jag att man måste ha någon slags likhet i bedömningen av hur långt ut målvakten kommer. Och då finns väl bara linjen? Kanske ska vi se FIFA:s morbida önskan om fler mål genom galna offsideregler och fladdrande bollar med tacksamhet – de kunde förbjudit målvakten att röra sig över huvud taget. Att vi måste vara kvar på linjen med båda fötterna. 

Jag tycker samtidigt, känslomässigt, att en historisk bra och olidligt spännande avslutning amputerats. Det enda sättet att få bort de här målvaktshandikappade reglerna är att som Rulli och DeGea släppa in alla bollar och göra straffavslut så långa att TV-bolagen klagar och klagar TV-bolagen så lyder FIFA. Det är trots allt TV, och indirekt reklamen, som fyller FIFA-pamparnas fickor. 

Fast då tror jag snarare att man förkortar förlängningen till 20 minuter, och utan den löjliga pausvila och sidobyte som är en regelrelik från tidigt 1900-talet. 

Europa League-finalen innebär också att alla målvakter får börja träna på att slå straffar. Nu läste de perfekt varandras straffar men Rulli var bättre på att slå sin straff. Så det var trots allt målvakterna som avgjorde finalen, trots 23 insläppta mål!