Vi lever på minnen från fornstora dar

Sveriges herrfotbollslandslag kan indelas i epoker. Som att Sverige spelade en självständig, offensiv fotboll som möjliggjorde framgångar 1992-1995. Att vi började spela en mer balanserad, försvarsorienterad fotboll 1998 som ledde till framgångarna 2002-2005. Och att vi under de där 15 åren i första hand hade offensiva stjärnor vars egon och potential skulle tillfredsställas. Därefter har Sverige levt på duktiga defensiva spelare som peakade med Janne Anderssons svenska ”grisfotboll” 2018. 

När dagens EM inleds är förutsättningarna helt annorlunda. Vi har unga, lovande offensiva spelare men inga stjärnor. Vi har ett åldrat defensivt lag som har en stor spelare, en helt OK målvakt men i övrigt lider brist på det mesta. En labil andre mittback, två föredettingar på ytterbackskanterna och ett lättläst, stereotypt uppspelmönster. De innermittfältare som ska föreställa konstruktiva är endast på en nivå som inte passar dagens match. 

Jag vill självfallet vi ska gå vidare men jag kan inte se hur. Jag vill se Jordan Larsson! Jag vill se andra spelare göra andra saker än att långsamma, utlämnade mittbackar och Sebbe Larssons cyniska frisparkar. Jag hade velat att Janne chockade fotbollsvärlden i kväll liksom han gjorde i sina första fantastiska matcher mot Holland och Frankrike. För fem år sedan. Men fem år är en lång tid. Kanske är det dags att Sverige ser sig om efter Jannes efterträdare? Och det får gärna vara någon som inte gjort 15 säsonger som tränare i allsvenskan. Och under inga omständigheter någon som Johan Esk i Dagens Nyheter förespråkar.