Forsberg och förbundstränarens framtid

Man kan säga att Forsberg hade otur. Man kan också säga att Sverige förbrukade all sin tur i öppningsmatchen mot Spanien och därför inte var värda att komma närmare än mötet med felstudsande stolpar och ribba. Sverige var bättre men det kändes redan i början av andra halvlek att det här var ett potentiell straffsparksavgörande i vardande. 

Så kom Danielsons brytning i vägen, en stackas överivrig ukrainare sprang in i svenskens sula och skadade knäet. Till skillnad ifrån Hasse Backe och andra mediala ja-sägare tycker jag det är komplext. Danielson är klart först på bollen, motståndaren är sent in i närkampen och använder knäet på fel sätt. För mig är det inte ett ”solklart” rött.  

Speciellt inte som den form av stämpling Danielson gör sig skyldig till ofta brukas mot målvakter. Träffar det inte blir det inte ens avblåst. Träffar det, vanligtvis i bröst men även ofta på benen, så blir det allra, allra högst ett gult. Jag har aldrig sett en utespelare få rött för att ha stämplat en målvakt. Så varför är utespelarnas kroppar mer angelägna att skydda än målvakternas? 

Man kan kritisera Janne Anderssons cyniska fotbollstaktik men det tänker jag inte göra. Har man hejat på Sverige får man köpa konsekvenserna. Jag tror inte att en romantisk offensiv fotboll hade lyckats bättre. För det krävs bättre, mer bollskickliga mittfältare och högre teknisk kvalité på t ex Quaison. När Sverige jagade kvittering på tilläggstid hade Forsberg en vacker dribblingsraid som slutade med en perfekt boll i djupled till Quison vid straffområdesgränsen. Men Quison hade inte förstått och sett utan stod stilla och såg drömpasset försvinna ned till målvakten. Exakt så var Sverige sommaren 2021… 

Sverige har flera unga, offensiva blivande stjärnor. Fler än vad som synts i EM. Sverige ska ersätta Lustig, Larsson och Berg. Framförallt deras defensiva knowhow. Det kommer ta tid. Det mest akuta är att ha in en bra högerback, eller spela med en trebackslinje. 

Är det något jag eventuellt kan kritisera Janne för så är det att han kanske borde ha övervägt att spela med en trebackslinje och wingbacks så att Sverige kunde försvara djupt med fem men också ge bred och ytor åt anfallsspelet genom att dra isär motståndarnas backlinje. Det är svårt för två man och hopplöst med en.  Kanske borde Sverige rent av ha spelet 2-1-5-2 men den fantasin och det risktagandet är kanske att begära alltför mycket av en svensk förbundstränare vars främsta egenskap är ett enormt utvecklat sinne för taktiskt skyddsnät och defensiva strategier?