Grandiosa förluster och fatala segrar

Innan man vinner måste man lära sig förlora. Det är en av de klassiska dygderna: för att lära sig gå måste man först kunna krypa. Eller på vuxensvenska – det existerar inte några fria luncher. 

England, hemmaplan i sex av sju matcher och en final i duggregn, räknade med att fotbollen skulle komma hem – efter 55 år i kontinental exil. 

Fotbollen var på Wembley, och vände. Efter att ha våndats i lite drygt två timmar. Det borde vara uppenbart för många engelsmän att man inte blir bättre för att man säger sig äga något som alla i Europa, och Världen, delar. Som om det enbart var en olycklig tillfällighet att Imperiet fortfarande inte existerar och ”Britannia Rules the Waves”. 

Det borde vara uppenbart för engelsmän att man blir bättre av att mötas och ödmjuk lära sig istället för att stoltsera med sitt utanförskap och oviljan att finna gemensamma lösningar på problemen på planen, och i samhället. Istället valde man att bua. Bua motståndarnas nationalsång. Bua när motståndarna hade bollen istället för att stötta sina kämpande försvarare. Bua. När sedan inte de egna spelarna klarade pressen valde man att håna dem för deras ålder, hudfärg och oengelska agerande. 

Bilden föreställer en katalansk förlorare. Och vinnare. Pep Guardiola har vunnit mer än de flesta men även förlorat en massa finaler, som CL-finalen i slutet av maj. Han hade kunnat göra som gårdagens engelsmän – tagit av sig den silvermedalj som alldeles innan hängts runt hans nacke. Som om de tyngde ned honom och var en symbol för misslyckande. Han biter inte i den av vrede och misstro, Pep kysser sin silvermedalj.

Italien har ofta förnedrats på fotbollsplanen. England, fotbollens självutnämnda fader, har vunnit en säger en stor internationell titel, spelat två finaler. Samtidigt har Italien en sex, sju VM- och EM-guld och ungefär lika många finalförluster.  

I Joseph Hellers roman Moment 22 säger den gamle blinde gubben på bordellen till Youssarian att USA kanske är världens mäktigaste land just för ögonblicket – men enbart existerat lika länge som en råtta eller kanske en otursförföljd kackerlacka. Medan Romarriket som hela tiden ger sig ut i jakt efter horisonten, förlorar alla krig och ständigt ockuperas, kommer bestå i välmående i närmast en evighet. Mellan grandiosa förluster och fatala segrar. Och njuta av det.