Sporter och HBTQ-syndromet del 1

Vartannat år dyker det upp ett par nya kön, och nya sporter. Jag är så pass ointresserad av beachhandboll att jag inte visste att sexismen fortfarande styrde handbollsgubbarna och -gummornas intellekt. Men har man haft en pedofil som internationell ordförande i decennier är det kanske inte lätt att plötsligt respektera de unga idrottarnas önskan om att inte utnyttjas sexuellt?  

Jag är exakt lika nyfiken och fascinerad av strandsporter som av andra konstlade versioner av klassiska idrotter. Det är helt OK att man delar upp sporter och kön i en rad olika versioner jag tänker bara inte lägga tid på att titta eller följa det. På samma sätt som jag inte berörs av varken reaktionära genusförnekare som mångfalden av könsidentitet. Alla ska få vara med – på lika villkor. I den mån det går. Man kan inte bygga om landets alla idrottsanläggningar och förse dem med sju, åtta nya omklädningsrum – vi får dela på det utrymme (såväl det fysiska som intellektuella) och kön som finns med respekt för varandra och våra skillnader. 

Vill man spela i trosor eller kalsonger, top eller linne, t-shirts e t c får man väl göra det så länge färgen är identisk. Vill man till varje pris bära hatt när man tävlingsrider får man väl utveckla en säkerhetshatt. Fotbollsspelare kan välja mellan långa och korta ärmar, eller vilken färger de vill förlöjliga sina skor med. Det blir förstås mer plats för reklam i fall man t ex simmar i heltäckande dräkt och huvudduk.

Denna ur sportsynpunkt plötsliga mångfald aktualiseras i samband med OS. Det är en sportmoralens fasta situationer – man utnyttjar idrottengrenens svagheter till att vinna nya, förfelade fördelar. Jag ser fortfarande inte sprintsträckorna i längdskidor, eller femmilen med massstart för att jag anser att det inte passar utrustningen och sportens essens. 

Längdskidor är teknik och individuell uthållighet. Handboll är huvudsakligen studs och passningar. Löpning är antingen hinderbanor i terräng eller slätlöpning – att springa snabbt och hoppa över häckar är bara löjligt. Det vore mer naturligt med baklängeslöpning eller 100 meter på ett ben än häckgrenar. Ni får fortfarande satsa på häck när ni är alltför långsamma för slätsprint men begär inte att jag ska engagera mig i era försök att vara bäst i något – oavsett hur konstruerat utförandet, klädsel eller könet kan tänkas vara.   

Ps Jag gillar Kajsa Ekis Ekmans tankar om att delar av HBTQ-rörelsens krav på definition/identitet inte harmoniserar med kvinnans frigörelsekamp. För mig är kvinnors kamp för rättvisa och jämlikhet viktigare är några fåtaligas, i sig beundransvärda, kamp för ett alldeles eget köns likaberättigande.